PPS eller Konsten Att Göra Ingenting

I morgon börjar arbetsveckan igen. För de flesta. Själv har jag någon sorts paus i jobbandet just nu. Eller vakuum kanske man skulle kunna säga. Tiden från att man arbetat färdig en bok, och till den kommer ut är märklig. Som en sorts icke-tid. Först så intensivt jobb, och sedan … väntan. För sent att ångra sig, för sent att ta tillbaka, för sent att ändra. Färdig. Punkt slut.

När jag jobbade på radion pratade vi ibland om PPS – Post Production Syndrome. En slags deppighet som kan följa på ett intensivt arbete med ett projekt som – poff! – plötsligt är borta. Som en livesändning. Detsamma, fast i mer utdragen form, tycks gälla även bokskrivande.

Läste i dag om en fantasyförfattare (minns inte namnet, kan inget om den genren) som konstaterade att det kunde ta en (entusiastisk) läsare ett dygn att läsa ut en bok som tagit fem år att skriva. Det borde ju vara smickrande, och är det förstås, men också lite nedslående. Böcker är konsumtionsvaror, och bara efter något år står de i reabackarna.

Men det händer också att man som författare kan få ett brev från en läsare många år efter att boken kommit ut. Någon som berättar hur mycket det betydde att läsa just den boken just då. Eller som bara tackar för en härlig läsupplevelse. Sådant betyder mycket för drivkraften att skriva vidare.

Just nu klurar jag på nästa bok. Att se framåt brukar vara bästa sättet att hantera kreativt vakuum för min del. Och så försöker jag fylla på med nya intryck. Och vila. Fast med det sista blir det lite si och så. Att göra ingenting har liksom aldrig varit min bästa gren, fast i teorin är jag världsbäst på det!