Tror minsann det är dags för lite självömkan. Har haft en ostörd skrivdag. Efterlängtat, men det väcker också tankar. Just idag tankar om ensamhet.
För att kunna arbeta professionellt som författare måste du stå ut med ditt eget sällskap i stora doser. Det låter kanske lyxigt att ha en massa tid för sig själv, att sitta ensam och vara kreativ, skapa och hitta på, och för många av er som delar ert skrivintresse med ett annat jobb är det säkert en dröm att få skriva på heltid. Men att dag efter dag, år efter år, arbeta själv är också till viss del utarmande. Vi är alla mer eller mindre beroende av utbyte med andra människor. Det är så vi startar de kreativa processerna i hjärnan, genom att förse den med bränsle i form av intryck, möten, främmande tankar och idéer. Så vad händer då när man sitter helt själv? Ja, det blir ärligt talat lite fattigt. Ändå är den där ensamheten en förutsättning för skapandet. En paradox.
Det jag tycker är svårast med den yrkesmässiga ensamheten är att allt hänger på mig. Om jag inte skriver blir ingenting skrivet. Är jag sjuk en dag eller tar semester en vecka så kommer jag tillbaka till exakt samma punkt som jag lämnade. Har jag gått tidigare på måndagen för att jag kört fast, börjar jag tisdagen med samma mening som jag slutade med. På så vis kan jag avundas författarpar som hjälps åt och skapar gemensamt. Tänk att någon annan tar vid och tillför energi när jag har strandat. Vilken dröm!
Dagens författarråd får därför bli att aktivt låta dig inspireras av andra människor mellan dina skrivperioder. Det är viktigt att fylla på förråden, i de förvarar du dina arbetsredskap – inspiration och kreativitet. När du väl sitter på din kammare och skriver är du ensam. Så är det bara.
Sällskap i lyan. Ja, ni fattar, man är lite desperat.
Read Full Post »