Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘Kropp & Själ’ Category

Hoppfullt

Idag har jag varit utanför min bekvämlighetszon, och som vanligt var det Thindra som puffade mig dit.

Jag har ju ridit länge, men hoppat med häst har jag i princip inte gjort sedan jag var tolv. Idag var det dags. Under överinseende av tränare Peter skuttade vi över bommar på säkert 40-50 cm höjd 🙂 Jättekul! Jag har ju medryttare som hoppar Thindra regelbundet, så för henne var det förstås ingenting, men för mig var det faktiskt ett stort steg. Vet inte om jag inbillar mig, men det kändes som Thindra var stolt över mig. Hon skötte sig i alla fall exemplariskt, som för att visa att ”det var väl inte så farligt!”.

Tänk vad man växer när man vågar, när man gör världen lite större än den var alldeles nyss.

Finns det något du skulle vilja göra, fast du tror att du inte vågar?

Read Full Post »

Såg Berättelsen om Pi idag. Älskade, som så många andra, boken när den kom och såg med spänning fram emot filmen. Hade ju hört mycket om den innan, men jag tyckte att den levde upp till allt beröm. Själva historien är otroligt fint och känsligt anpassad till filmformatet, castingen perfekt och effekterna makalösa. Tiger-känslan är helt äkta.

Vad jag glömt med historien är hur otydligt den slutar. Jag lämnade biografen full av frågetecken. Hände det, hände det inte? När jag funderade dök möjligheten till en jungiansk tolkning upp (det finns liknande tolkningar av flera av våra kända myter och folksagor). Själva resan skulle då ses som den mognadsprocess alla människor måste gå igenom. Vi lämnar den oskuldsfulla och ”paradisiska” barndomen (djurparken) för att ge oss ut på en strapatsfylld resa där vi måste konfronteras med oss själva för att bli hela och integrerade människor. När skeppet, den trygga famnen, går under lämnas Pi på öppet hav, ensam med de vilda djuren ombord. Till slut är det bara han och tigern. Pi som den resonerande, tänkande människan, Richard Parker som den otämjda urkraften han måste lära sig att bemästra. Först försöker han fly denna våldsamma och skrämmande kraft genom att abdikera inför den (flotten), men till slut bestämmer han sig för att ta den i besittning och en sorts respekt uppnås mellan dem. När farkosten till slut når strand och Pi återigen kan upptas i den mänskliga civilisationen vandrar tigern iväg utan avsked, lika vild som när den tog sig ombord och omedveten om att den räddat Pis liv och förändrat honom för alltid.

Det finns mängder av detaljer att infoga i en sådan här tolkning, men en sak jag har svårt att tolka och förstå är den människoätande ön. Jag tänker att när han till en början hamnar på livbåten är det till synes ofrivilligt (även om hjälten i ungdomlig hybris skriker ut sitt ”Bring it on” till stormen), men andra gången han kliver ombord gör han det utifrån en insikt om att han måste (är det en ”visdoms”-tand han finner?). Han vet att han måste vidare på sin resa, att det falska paradiset han hamnat i kommer att förgöra honom om han stannar. Men vad står ön för? Förslag?

Hur som helst rekommenderar jag filmen. Skynda er och se den på någon riktigt stor och maffig biograf. 3D-tekniken har gått framåt enormt och det var häftigt att sväva tyngdlös mellan himmel och hav!

life-of-pi-LOP-274_rgb-660x406Kraften.

Read Full Post »

Skogens konung?

Hade stora planer på att skriva ett nyårsinlägg igår. Ni vet, en sammanfattning av 2012 och lite utsikter inför 2013. Har jag gjort det? Kommer jag att göra det nu? Tydligen inte, jag sparar lite på det (hm …). Annars gillar jag att göra nyårssammanfattningar. Gör det i dagboken varje år och det är roligt att läsa i efterhand. Dessutom, det vi uttalar (skriftligt eller muntligt) får en större tyngd än det vi bara tänker. Så att formulera för sig själv vilka mål man har är att ge drömmarna en extra energiknuff framåt.

Dagens drama var annars när jag på väg till stallet mötte en bil som kört i diket. Gjorde vad jag kunde för att försöka få upp den (tack, pappa, för bogserlinan!), men den stod så illa till att det inte gick. Då kommer två stora suvar åkande. I den första satt kungen och drottningen, i den andra livvakterna. Stannade de för att hjälpa till? Nope. En kilometer längre fram hade de parkerat. Det var uppenbarligen jakt på gång, har svårt att se någon annan anledning till att kungen bar gevär 😮 Livvakterna såg mycket besvärade ut när jag vevade ner rutan och frågade om inte de med sina stora bilar hade kunnat hjälpa till. Kungligt, men inte ridderligt, kanske man kan säga 😉 .

20130101-180056.jpg

Read Full Post »

Tittar mig i spegeln. Blicken är kritisk, men för dagen får jag ändå godkänt. Så glider plötsligt dottern in i bilden. Ställer sig snett bakom och fångar min blick för några sekunder innan jag vänder mig tillbaka mot mitt eget ansikte i spegeln … Gulp, tidsmaskinen har landat.

 

Read Full Post »

Fridfulla tankar

Delar dessa fina tankar om frid med er andra. Den första från Britt-Marie, den andra från Bonita och den tredje från Fredrika.

Frid… kanske är frid sammankopplat med försoning. Förlåtelse och försoning? Om jag kan försona mig med mitt förflutna, om jag kan förlåta alla dem som gjort mig illa, skadat mig… om jag kan förlåta mig själv för allt elakt och dumt som jag gjort, alla misslyckanden, alla tillkortakommanden, om jag släpper det tyngsta bagaget som jag släpar omkring på, om jag släpper de mörka minnena, ja, om jag föronas med allt som skaver och gör ont, kanske kan jag känna en slags frid då! Frid i mitt sinne och i mitt hjärta. Kanske det är möjligt…?

Jag tänker genast ” det är som den stunden när jag stod vid havet i närapå storm och bara tittade ut mot horisonten. Då när det inte fanns lugn och ro någonstans.” Jag var tvungen att lämna Stockholm och resa till en annan stad för att hitta en plats jag kunde slappna av på. Fast så börjar jag tänka igen..jag har hela tiden sagt att jag under den perioden och ända sen dess, söker lugn, ro och harmoni… Kan det sammanfattas i ordet frid?

Frid är för mig en kapitulation i vad som är… ibland när livet rusar på allt för mycket eller något specifikt bestämt sig för att verkligen jäklas med mig sådant jag inte kan påverka själv och jag kapitulerar inför faktum då lämnar jag görandet och känslan frid infinner sig. När det inte längre är så att jag kämpar eller försöker.

path

Read Full Post »

Stallskada

Gissa vilket finger som gör ont?

20121213-214030.jpg

Read Full Post »

Frid

Jag ska åka till Egypten i februari, och för att ladda inför resan har jag nu läst Paul Bruntons bok Till Egypten (A Search In Secret Egypt). En vän tipsade mig om den, men jag blev något förvånad när jag hämtade upp boken på biblioteket och upptäckte att den var från 1935 … Nåväl, denne Brunton, med titeln Dr, åker runt som en andligt sökande Indiana Jones till olika heliga platser, träffar fakirer, ormtjusare , söker svaren på ”de egyptiska mysterierna” och tillbringar en ensam natt inne i Cheopspyramiden. Hm, själv skulle jag nog hellre lindra en kobra runt halsen än att vara ensam tolv timmar i en gravkammare … Slutligen ställer han frågan: Var kan jag finna vila för mina trötta fötter som länge nog trampat på livets dammiga gator och vägar? Svar får han också. Lite kryptiskt, men bra.

Läste ut boken härom dagen och blev sittande en lång stund med den i knät. Det var ordet frid som hade fångat mina tankar. Högaktuellt så här i juletider. Men vad innebär det egentligen? Har jag någonsin känt frid? Lugn och ro – ja. Tillfredsställelse och förnöjsamhet – ja. Men frid

Vad får ni för associationer? Vore kul att höra.

rushing-inner-peace

Read Full Post »

Older Posts »