Dag två avslutad. Den började riktigt bra. Efter en kvarts hantering i hagen och på väg till stallet var fokus och följsamhet åter etablerat. Sedan begav vi oss till ridbanan och Lina kollade av hur gårdagens träning fastnat. Mycket bra, blev betyget trots nya utmaningar. Thindra traskade över en prasslande presenning som om hon aldrig gjort annat!
Förmiddagens träning inkluderade också islänningar och även det mötet blev lyckat. Två av unghästarna i hagen kom nyfiket fram och Thindra hälsade på dem båda över staketet. Hon tycktes nöjd med slutsatsen att de små monstren trots allt verkade vara hästar vid en närmare besiktning.
Är det hästar? Ja, det ÄR hästar!
Innan vi avslutade blev det också lite dusch, sen fick hon gå tillbaka till hagen och processa och smälta. Tummen upp, sa både Lina och jag!
Så var det då eftermiddagspasset, och nu fick inte jag vara åskådare längre. Det hela började bra, hästen lystnade fint på mig både i hagen, i stallet och under övningarna på ridbanan. Efter det blev det islänningarna igen och den här gången hjälpte ägaren till att få hela gänget att springa upp till staketet där Thindra väntade. Istället för att fly klev hon nyfiket fram emot dem, hälsade på flera av dem och sedan betade de alla en stund på var sin sida av staketet. Önskar jag hade en bild av det – hur fint som helst! – men det regnade så mycket att kameran fick stanna i fickan.
Jag föreslog sedan att vi skulle ta tjurkalvarna en bit bort när vi nu var igång, så vi promenerade bort mot dem. Mer odramatiskt kunde det knappast ha blivit. Thindra var helt ointresserad av korna, sådana hade hon uppenbarligen sett förr. So far so good. Men sedan …
På hemvägen tog jag över repet. Gång på gång fick jag markera och säga åt henne att hålla avståndet, och gång på gång gick hon in i min zon. Till slut tröttnade jag och bad henne på skarpen att stå stilla en längre stund. Det blev dagens trigger. Hon var helt ointresserad av att samarbeta med mig, och ju mer jag insisterade desto grövre blev hennes protester. När hon började stegra sig tappade jag modet och Lina, som inte var ett dugg imponerad av hennes konster, fick ta över. Imponerad var däremot jag som storögt tittade på medan Lina bröstade upp sig och krävde att hästen baske mig fick skräpa sig! Resten av promenaden hem gick bättre, men Thindra hade fortfarande mycket attityd att jobba med och inte förrän vi var nästan hemma igen var hon åter följsam och lystrade uppmärksamt.
Dagens duschövning nr två fick med nöd och näppe godkänt, och den efterföljande insektssprayningen var definitivt en tumme ner, men Lina lät henne inte komma undan. Inte ens i hagen var träningen över, och Thindra fick finna sig i att vänta på maten tills hon la ner arrogansen och visade upp en trevligare och mer tillmötesgående sida.
Det var ju förstås trist att dagen som började så bra slutade med en sådan massa tråkig attityd, men på sätt och vis var det ändå positivt. Det är ju lika bra att hela det där registret av otrevligheten provoceras fram i en situation där en tränare finns till hands. Jag hade inte hanterat henne där ute på skogsvägen själv, men tack vare att Lina var med fick hästen nu nya konsekvenserna av sitt handlande och förhoppningsvis drog hon slutsatsen att den typen av protester inte är verksamma.
Men jag blev ju lite tung i hjärtat förstås, och – faktiskt – arg. Kanske är det inte bara hästens reaktionsmönster som behöver omprogrammeras? Den där förlamande rädslan som drabbar mig när det blir hotfullt är ju knappast heller en effektiv metod i sammanhanget.
En dag till har vi på oss. Blir intressant att se vad som hänt under natten. Med oss båda.
Read Full Post »