Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for mars, 2010

Har kommit på att mitt skrivande påminner en del om att navigera. Mycket av tiden befinner jag mig på öppet hav, men det finns också öar att styra mot. Öarna är de där scenerna som dyker upp innan handlingen i övrigt är färdig, som nycklar eller ledtrådar till historien. Scenen när de träffas till exempel, eller när X dör. Jag vet att jag ska dit men inte hur vägen ser ut. Samtidigt som jag skriver utan att veta riktigt vad jag håller på med håller jag blicken på den där ön/scenen. På så vis får ”transportsträckorna” en riktning och i bästa fall ett flyt.

Men proportionerna hav/land varierar. Vissa av mina böcker, som Lyckans hjul, har jag skrivit med minimal vistelse på öppet hav. Med den boken visste jag hela tiden vart jag skulle och vad som skulle hända. Jag hade ett detaljerat synopsis och koll på varenda vridning i historien. Samma sak med Den ryske vännen.

I På det fjärde ska det ske och Bara vanligt vatten var det betydligt mer vatten. Ändå visste jag var resan skulle börja och sluta, samt ett par öar jag skulle besöka där emellan.

I det jag skriver på nu har jag visserligen en början men var resan ska sluta vet jag inte och det är färre öar än någonsin i sikte. Bara någon enstaka siluett vid horisonten. Desto mer öppet hav. Jag skulle ljuga om jag sa att det inte gör mig osäker. För att inte säga helt vilsen. Men så mycket har jag förstått om mig själv att just sådan osäkerhet triggar mig. Det måste vara någon sorts masochistiskt drag i min personlighet. Hm, här är något jag har en chans att göra riktigt dåligt – det prövar jag! Så mycket enklare det vore att fortsätta göra sådant jag vet att jag kan istället. Men tråkigare. Låtsas jag i alla fall som när jag står där, surrad vid ratten förtvivlat spanande efter tecken vid horisonten.

Inget land i sikte. Dags att knyta sydvästen med en stadig rosett under hakan.

Annonser

Read Full Post »

Efterlängtade

Inget mirakel direkt, det är trots allt april i övermorgon, men jag blev glad över att se dem. På vår gård får man vara tacksam om något överhuvudtaget lyckas ta sig upp genom allt grus som vintern lämnat efter sig!

Kolla – ett gäng stockholmare!

Read Full Post »

Glädjande beröm

Fick ett mail från en vän jag inte hört av på länge. Hon hade precis läst Drömliv – lycklig på riktigt och ville berätta hur mycket hon tyckte om den. Så fantastiskt generöst av henne, jag blev otroligt glad över dessa fina ord:

Vilken fantastisk bok! Och så inspirerande. Älskar språket, tydligheten och att den är på något sätt så osentimental, så olik alla andra böcker jag läst och som tangerar ämnet.

Den träffade mig rätt i hjärtat o själen jublade!

Jag är i allra högsta grad på jakt efter att finna mitt drömliv och alltså enormt mottaglig för er bok. Jag var en bit på väg redan innan jag läste boken men den har verkligen hjälpt mig att ha lite mer tillförsikt i livet här-och-nu.

Tack för en fantastik läsupplevelse (eller mer än så, livsupplevelse kanske man kan kalla det)!

Read Full Post »

Var och red i morse och Karin, dagens ridlärare, var grymt petig. Jobba, jobba, jobba! Jag får nog säga att jag kämpade på rätt bra för hästen, Laurenzo, började protestera. Han la öronen bakåt, småtrippade, gick på snedden och studsade runt. Precis ett sådant beteende som jag är rädd för. Fast jag har ridit så länge har jag en rädsla i botten (det ÄR faktiskt skitstora djur, jag vill bara säga det för er som inte rider …) och när hästen började hålla på så där var jag beredd att fega ur. Men Karin var på mig: Ta ingen notis om honom, han tycker du är jobbig – han vill mycket hellre stå i stallet och tugga hö, fortsätt att jobba! Så jag gjorde det (jag är rädd för sura hästar, men ännu räddare för petiga ridlärare 😉 ) och vad hände? Jo, hästen slutade. Lite surade han, men det var väl okej. Det gör jag också ibland

När jag åkte hem från stallet kändes det som jag hade vunnit världens seger. Att våga stå upp emot Laurenzos utmaning och min egen rädsla och känna att det faktiskt funkade.

Lite senare åt jag lunch med bagar-Erik och berättade om dagens lektion. Då säger han, kloka människan, att det var ju samma sak som händer med boken just nu. Att hästen konstrade och trilskades precis som den där rösten som säger åt mig att jag inte kan skriva så här och att det aldrig kommer att bli något av det. Det är bara att ignorera och köra på, sa han. Inte fega ur.

Med den känslan satte jag mig (sent omsider) vid datorn och började jobba. Och rösten höll tyst. Tro’t om ni vill.

Hästar är så makalöst kloka djur. Laurenzo, som jag ridit massor med gånger utan krångel, var bussig nog att utmana och därmed boosta min viljestyrka. Precis när jag behövde den som bäst!

Read Full Post »

Kul!

Lyssna på På minutens jubileumsprogram som sänts i helgen! Det här är faktiskt fruktansvärt roligt!

På minuten 15 år!

Bild från senaste inspelningen

Read Full Post »

Toppar och tår

Jag är så nöjd med mitt nya korta hår, och folk jag träffar är snälla – säger att det är fint och att det passar mig. Men färgen … Min tid som blondin har satt sina spår. Topparna är helt urblekta, botten brun-grå. Snyggt? Njae.

Men nu har jag begått en dödssynd. Jag har tonat håret själv. Hemma!!! Teemu, min färgfrisör, skulle förmodligen begå harakiri om han visste. Det var faktiskt en fråga om ekonomi. Kort hår måste man klippa ofta, det är dyrt. Som långhårig drog jag ner på hårklippningarna och la pengarna på färg istället. Nu får jag göra tvärtom. Därav hemmatoning. Men det var mildaste sorten, jag lovar. Nivå 1. Det räcker med att den regnar så går den ur. Nästan. Och färgen var mellanblond så inget dramatiskt har hänt. Fast det blev ganska mörkt ändå så här till en början. Tittade mig i spegeln och tyckte jag såg ut som Mona Sahlin.

Vi inom socialdemokratin gillar ROT-avdrag, så länge det handlar om hårrötter. Höhö …

Tack för kommentarerna till ”Absurt mode”! När jag läser dem tänker jag att vi kanske skulle starta en Big Feet Anonymous. Vad tror ni? Någon av er kanske kan dra igång ett upprop på Facebook 🙂

Det är känsligt det där med fötter. Här kan ni läsa en krönika som verkligen går på djupet (bredden?) med problemet, åtminstone mitt.

(mer…)

Read Full Post »

Absurt mode

Var en sväng inne på Åhléns idag. Vårmodet blomstrar för fullt. Allt är skirt och gulligt, volangigt  och svajjigt,  puderrosa, vitt och aprikos. Kläderna skriker högsommar och 25 grader varmt. Minst. Det känns mystiskt.

På skoavdelningen blir mysteriet större. Det är sandaler överallt. Nästan bara sandaler faktiskt. Öppna tår, smala remmar, höga klackar. Det är mars ute, tre plusgrader, snö. Sandaler är fint, men hur många dagar om året passar det? Hur kan hylla efter hylla så här års vara fyllda med skor så nätta att Askungens fötter skulle se ut som Kajsa Ankas i jämförelse? Har jag missat någon glädjeprognos för vädret det närmaste halvåret?

När jag såg det här insåg jag plötsligt hur lite mode har med verkligheten att göra. Det luftiga linnet, de stenbesatta sandaletterna är projektioner av våra drömmar om hur livet ska vara. Bra eller dåligt? Ingen aning, men lite sorgligt kändes det.

PS. Jag har 40 i skor och fötter som ser ut som Kajsa Ankas i jämförelse med Kajsa Anka. Kan det ha med mitt fördömande av sandalettmodet att göra? Möjligen, troligen. DS.

Read Full Post »

Older Posts »