Har kommit på att mitt skrivande påminner en del om att navigera. Mycket av tiden befinner jag mig på öppet hav, men det finns också öar att styra mot. Öarna är de där scenerna som dyker upp innan handlingen i övrigt är färdig, som nycklar eller ledtrådar till historien. Scenen när de träffas till exempel, eller när X dör. Jag vet att jag ska dit men inte hur vägen ser ut. Samtidigt som jag skriver utan att veta riktigt vad jag håller på med håller jag blicken på den där ön/scenen. På så vis får ”transportsträckorna” en riktning och i bästa fall ett flyt.
Men proportionerna hav/land varierar. Vissa av mina böcker, som Lyckans hjul, har jag skrivit med minimal vistelse på öppet hav. Med den boken visste jag hela tiden vart jag skulle och vad som skulle hända. Jag hade ett detaljerat synopsis och koll på varenda vridning i historien. Samma sak med Den ryske vännen.
I På det fjärde ska det ske och Bara vanligt vatten var det betydligt mer vatten. Ändå visste jag var resan skulle börja och sluta, samt ett par öar jag skulle besöka där emellan.
I det jag skriver på nu har jag visserligen en början men var resan ska sluta vet jag inte och det är färre öar än någonsin i sikte. Bara någon enstaka siluett vid horisonten. Desto mer öppet hav. Jag skulle ljuga om jag sa att det inte gör mig osäker. För att inte säga helt vilsen. Men så mycket har jag förstått om mig själv att just sådan osäkerhet triggar mig. Det måste vara någon sorts masochistiskt drag i min personlighet. Hm, här är något jag har en chans att göra riktigt dåligt – det prövar jag! Så mycket enklare det vore att fortsätta göra sådant jag vet att jag kan istället. Men tråkigare. Låtsas jag i alla fall som när jag står där, surrad vid ratten förtvivlat spanande efter tecken vid horisonten.
Inget land i sikte. Dags att knyta sydvästen med en stadig rosett under hakan.
Alla dessa sidor 