Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for februari, 2010

Lite surrealistiskt att sitta på tjusig restaurang och äta middag med tre kändisar klockan tolv en söndag samtidigt som … det hela filmas. Men trevligt! Fast fick jag välja skulle gärna ha gjort det utan kameror 😉

Både Michael Nyqvist och Sigge Eklund har skrivit böcker om sin barndom och sina fäder så samtalet kom att handla en del om det. Dessutom kom vi in på temat ”ovisshet”. Sigge berättade att vi svenskar tydligen har extra svårt för att härda ut ovisshet, bl a som ett resultat av våra oupplösta trauman med Palme-mordet och Estonia-katastrofen. Intressant.

Jag har också tänkt en del på det här med ovisshet. Jag tror att vi, om vi står ut med att inte veta, öppnar oss för mycket som vi annars inte skulle ha fått syn på. Men det är jobbigt och för det mesta hoppar vi på en lösning bara för att bli av med själva ovissheten, just för att den är så plågsam. Det blir enklare så, men vi missar också många chanser att lära känna oss själva. Läste ett råd att om man inte vet vad man ska göra är det bättre att avvakta och vänta in den vetskapen. För mig handlar det rådet om att lära sig lyssna till sin intuition.

För egen del fick jag för hundraelfte gången prata om min tid på Säpo. Det känns så otroligt gammalt. Som om Micke Nyqvist skulle intervjuas om någon föreställning han gjorde på scenskolan. Jag kan ju inte heller säga något intressant, berätta om operationer eller arbetsmetoder eller exakt vad jag gjorde, så det blir bara allmänna och därmed rätt ointressanta svar. Hoppas för programmet s skull att jag fick ur mig något vettigt i alla fall, om inte annat fick de andra tre det! Och, som sagt, jag hade trevligt. Vad annars kan man vänta sig med två killar som båda varit på ”Sveriges snyggaste män”-listor och en programledare som vunnit otaliga priser, är min idol och dessutom blivit framröstad som ”Min önskegranne”!

Programmet sänds 17 mars 21.00 i tv4+.

Sigge Eklund, jag, Kattis Ahlström och Michael Nyqvist

Annonser

Read Full Post »

Fyndat!

Idag har jag second hand-fyndat! En lila stickad klänning från Rodebjer och en sidenklänning från 50/60-talet med massor av glittriga paljetter. Nu måste jag bara bli bjuden på ett lämpligt cocktailparty också så jag får ett tillfälle att använda den!

Sedan var jag hos min syster som ordnat ett Naked Lady Party, dvs hon hade gjort en major garderobsrensning och bjudit in sina vänner att ta vad de ville ha. Brilljant idé! Själv norpade jag åt mig en 70-tals kappa i blå mocka. Fin, men möjligen ett plagg i kategorin ”kul men oanvändbar”. Jag ger den en chans en säsong eller två.

Read Full Post »

På minuten-middag

Igår kväll hade vi mina fina kollegor från På minuten hemma på middag. Här är några bilder.

Hela gänget  + Lasse

Ingvar Storm och Pia Johansson

Bibi Rödöö och Peder FalkJag och Hans Rosenfeldt

Read Full Post »

Tog mig en funderare igår. Varför funkar det inte med skrivandet just nu? Det är ju lätt att skylla på skrivkramp (inte för att jag någonsin haft det, men det verkar ju drabba alla författare förr eller senare), men det känns inte så. Försökte komma fram till om det är boken som strular eller om det är jag. Det är jag, kom jag fram till. Historien finns redan, och den är bra, jag kan inte skylla på att jag saknar fantasi och idéer. Eller förmåga att skriva, själva hantverket behärskar jag. Boken är oskyldig. Det är något annat.

Mina tidigare böcker har jag skrivit i en sorts naiv lust. Jag menar inte naiv som i barnslig utan som i omedveten. Jag har velat skriva, alltså har jag gjort det. Mycket enkelt. Vad själva poängen med det har varit har jag inte haft en aning om. Det har dessutom gått bra så jag har fått bekräftelse på att att det varit en bra väg att gå. Problemet är att jag blivit av med den där naiviteten. Jag ser mycket tydligare nu vad det är jag egentligen håller på med i mitt skrivande. Jag har hittat mitt eget tema som jag, helt omedvetet, upprepat gång på gång. Det vill säga budskapet att allt går att förändra, att vi kan välja på nytt i varje situation (sorry Ulf Åsgård, du har inte lyckats övertyga mig om motsatsen ;-)), att det alltid finns hopp. Jag tror att ni som har läst flera av mina böcker känner igen det här.

Det är som att jag tagit en tugga av det där förbannade äpplet i Paradiset. Jag ser alltihop med en ny klarhet och med den kunskapen försvann det där sköna, naivt omedvetna skrivandet.

Mitt slutsats efter gårdagens funderande är att jag måste börja skriva medvetet, om jag nu ska skriva alls. Hur man gör detta har jag dock inte en aning om. Jag tror det är vad hela den här pausen handlar om, att komma till insikt om att det är dags att gå vidare och finna nya vägar. Och då stämmer det som jag tänker, att det inte är skrivkramp. Det är bara växtvärk som har klätt ut sig till skrivkramp!

Ny frisyr. Ny hårfärg. Ny karriär?

Befinner du dig också på en plats i livet där du undrar vart du ska ta vägen nu? Kanske kan det här hjälpa dig att läsa?  (mer…)

Read Full Post »

Läste precis …

…på Denise Rudbergs blogg att hon haft möte med sin förläggare och nu är nästan färdig med manuset till sin nya bok. Arrrrrgh!  Jag vill inte vara Kajsa Ingemarsson, jag vill också vara Denise Rudberg! Det här duger inte längre.  Måste börja jobba genast, måste skriva ny bok, måste ta mig i kragen!!!

Read Full Post »

Min frisör Robert …

… har många fördelar.

1. Han är mycket bra på att klippa hår, inte minst den tunna och mesiga sorten som mitt.

2. Han läser märkliga böcker som jag aldrig läser vilket breddar min allmänbildning, exempelvis när det gäller romare och obskyra rockstjärnor.

3. Han är trevlig att se på.

4. Han fixar håret åt Victoria Silvstedt när hon är i Sverige, vilket jag på något märkligt vis tror ska öka min egen glamourfaktor (och förbättra min hårkvalité).

5. Hans tröja matchar min blogg.

Det där med böckerna leder ofta till intressanta samtal. Idag tog vi oss exempelvis från en poolstädande robot i yttre rymden till ett samtal om hur självmordsstatistiken ser ut i länder med krig och andra katastrofer (inte så kul kanske, men intressant). Vi spekulerade om att antalet självmord förmodligen är lägre under sådana omständigheter än exempelvis hos oss. Någon som vet hur det är med den saken?

Vidare pratade vi om huruvida vi svenskar verkligen är så okristna som vi tror eller om vår sekularisering snarare handlar om att vi, i brist på krig, naturkatastrofer och andra större olyckor, inte behövt aktivera vår tro och vårt hopp. Kanske inte helt otroligt med tanke på hur kyrkorna fylldes efter exempelvis Estonia och tsunamin.

Sedan pratade vi om mina toppar. Ren skit, konstaterade vi.

Robert har egentligen bara en nackdel och det är att han inte färgar hår. Men det gör inte så mycket för då får jag ju en chans att gå till min andra frisör – Teemu, dit jag ska i morgon. Teemu har minst lika många fördelar som Robert förutom att han, så klart, inte klipper hår. De jobbade på samma ställe förut, sedan startade bägge två eget och eftersom jag vägrar överge någon av dem är det istället jag som numera springer kors och tvärs över stan.

http://prestonhair.com/

Read Full Post »

Rädslospöken

På väg från stallet idag pratade Camilla och jag om rädsla, i det här fallet ridrädsla. Vi försökte komma till botten med vad den egentligen handlar om. Förlust av kontroll kom vi fram till. Att inte kunna förutsäga exakt vad som ska hända under ett ridpass. Man sitter ju på ett väldigt stort och synnerligen levande djur – ett flyktdjur dessutom. Saker händer. En fågel flaxar till, en jacka på läktaren prasslar eller som idag – snöskottare på ridhustaket … Bara jag fick veta att de skulle vara där blev jag nervös. Hästar är experter på att känna sådant. Jag fick verkligen jobba med mig själv för att inte låta nervositeten sätta sig i kroppen.

Ridning är fantastiskt om man vill få syn på sina rädslor. Hästen är som en levande barometer och reagerar direkt på din sinnesstämning och dina känslor. Det går inte att komma undan med ett – Äsch, det är inget! – de avslöjar dig direkt. Kanske är det därför jag dras så till hästar? No bullshit, liksom.

Det man får syn på i sig själv när man är rädd är ju inte alltid så smickrande. Jag menar, rädsla att förlora kontrollen – hur charmigt är det? Dessutom är det ju så att rädsla sällan yttrar sig som just rädsla. Istället får den oss att reagera med ilska, att avstå från saker som kunde berika oss, att undvika människor och situationer. Ju fler ”oavslöjade” rädslor vi bär på, desto större begränsningar har vi i våra liv.

Jag ska jobba vidare med mina rädslor har jag bestämt, och för det tar jag hjälp av hästarna. De är mycket goda lärare. Det är snöskottare också.

Hjälp, en fågel!

Read Full Post »

Older Posts »