Stjärnspäckat

Tack för alla grattis! Det ska bli kul med nytt jobb, även om jag inte förstår hur jag ska få ihop det tidsmässigt med boklansering parallellt, häst och familj. Både jag och Lasse upprepar som ett mantra just nu: En dag i taget, en dag i taget …

Idag hade tv4 sin stora höstpresentation på Rival här i Stockholm och jag måste säga att jag trots väldigt många år i mediavärlden blev smått starstruck av alla kändisar. Varenda tv-profil från fyrans alla kanaler var där. David Helenius höll i showen och han är verkligen otroligt duktig. Jag glömde nästan bort att jag själv skulle vara med på scenen när jag satt i publiken och skrattade åt hans försök att förstå danska (ny deckarserie), ställa frågor till en monumentalt självupptagen Per Morberg och medla i en tjafsande Idol-jury.

Min egen presentation gick nog hyfsat. Jag försökte förklara att programlederiet kommer se lite annorlunda ut på svenska än i originalet. Anne Robinson har ju inga tabun alls, hon kommenterar illvilligt deltagarnas kroppsliga defekter, dialekter, frisyrer, klädval etc. Tror inte det skulle funka på svenska med en så rå stil, samtidigt är hon ju en stor del av underhållningen och man ser att alla är med på det. Vi får väl se vad jag gör med det hela, förhoppningsvis hittar jag min egen stil. Tycker annars att just David Helenius är en bra programledarförebild. Han är snabb, vass och rolig, småelak men aldrig plump.

Ebba Adielsson, en av programmets producenter, och Sjuans kanalchef Anton Glanzelius (och, ja, det är han från Mitt liv som hund 🙂 )

Här är ett litet klipp från den amerikanska upplagan av programmet. Anne Robinson möter en deltagare som ger svar på tal.

Read Full Post »

Nytt jobb!

Jo, det blir alltså tv-jobb i höst. Jag ska leda en frågesport i Sjuan (Tv4+ byter namn snart). Programmet kommer heta Svagaste länken och är ett BBC-format som gått i mer än tio år i GB. Programledaren, Anne Robinson, har, som jag förstått det, blivit mäkta populär i både hemlandet och USA genom sin bitska och strama stil. Som svensk hajar man verkligen till när man hör henne, det är ganska elakt bitivis. Och faktiskt rätt kul. Annars är det en ganska så traditionell frågesport, och som deltagare bör man vara både allmänbildad och stresstålig.

Programmet kommer att sändas fyra dagar i veckan (!) i Sjuan med start skiftet oktober/november, och ni kommer förstås att få höra mer om detta senare!

Här har ni henne förresten, den nya programledaren … 😉

Read Full Post »

Relationsrysare

 

Har precis läst ut Helena von Zweigbergks nya roman Anna och Mats bor inte här längre. Den är en fristående uppföljare till Ur vulkanens mun som kom för några år sedan.

Helena är en alldeles fantastiskt bra författare, jag måste säga det till en början. Jag vet ingen som kan fånga en relation så exakt genom bara några få replikskiften. Hon är en mästare på de små nyanserna och hennes relationsromaner är verkliga bladvändare. Dessutom fångar hon vår tid med en lysande skärpa. Men det är knappast feelgood det är tal om. Ur vulkanens mun handlar om Anna och Mats som i ett desperat försök att rädda sitt äktenskap reser till Sicilien på semester med sina barn. Veckan som följer där är en modern mardröm. Vi befinner oss i äktenskapet från helvetet, och ibland blev jag så generad å Mats och Annas vägnar att jag var tvungen att läsa med ena ögat stängt för att stå ut. Det är futtigheter, missförstånd, snålhet och tillkortakommanden blandade i en förfärlig relationssoppa. Samtidigt kan man inte låta bli att känna en viss ömhet för dem båda, för att de faktiskt inte förmår bättre. Det är inte ondska som styr dem, snarare oförmåga och feghet.

I nya boken, Anna och Mats bor inte här längre, har de äntligen fattat beslutet att skiljas och handlingen utspelar sig under det halvår som är obligatorisk betänketid för par med barn. Det kunde ha varit en tid att andas ut för dem båda, stället blir det så mycket mer tydligt hur de försöker lasta skulden som en obekväm och mycket tungt lastad ryggsäck mellan sig. Mats är bitter och cynisk och Anna ständigt missförstådd och vädjande. Deras roller är väl repeterade, och låter sig knappast ändras för att en skilsmässa kommer emellan. Mitt i allt detta finns också de två barnen, Molly och Sebbe, och det är verkligen hjärtskärande att följa deras försök att hantera föräldrarna och skapa en hållbar tillvaro för sig själva i alla det nya.

Jag vet att det här låter svart, och det är det, men det är fruktansvärt bra. Och mycket, mycket tänktvärt. Jag rekommenderar den verkligen varmt till alla som någon gång känt av hur svårt det kan vara att leva med en annan människa, och hur det ibland inte går, hur man än försöker.

På bokmässan medverkar Helena och jag på ett gemensamt seminarium med anledning av våra nya böcker. Temat är ”När uppbrottet belyser kärleken”. Kom om du är där! Söndag 25 september kl 13.00.

Här kan du höra Helena själv berätta lite om boken.

Read Full Post »

Ett stråk av ljus

Vilken fantastisk present jag har fått. En tavla inspirerad av Någonstans inom oss.

Hélène som nyss läst boken berättade för mig att en mening i den inspirerat henne att måla. Titeln på tavlan är ”Tills du funnit ditt eget”. De orden uttalas av Arayan i boken när han lånar Rebecka av sitt ljus i en förtvivlad stund (sidan 326-328).

Mina ord till någon annans bild. Oj, vad fint det känns. Tack!

”Tills du funnit ditt eget” av Hélène Lagerlöf

Är det bara jag som ser en änglavinge?

Read Full Post »

Thindratid

Åh, vilken fin häst jag har! Så känns det idag. Har kört två träningspass tillsammans med Lina i Flen och Thindra har verkligen gjort framsteg redan. Hon kändes väldigt lugn och harmonisk när jag kom igår, både sökte kontakt och respekterade avstånd när jag bad om det. I stallet var hon också cool och njöt av att bli pysslad med (även om det innebar att jag fick ta en del gliringar av stallchefen om det där med att stå och borsta i trekvart 😉 ). Det blev ett tömkörningspass, och Lina fick visa mig hur man gör eftersom det var nytt för mig. Riktigt roligt, faktiskt!

Och idag blev det ridning, äntligen, har längtat efter det. Thindra var lyhörd och fin. Vi nöjde oss med arbete i skritt och trav, det var ju trots allt ett par veckor sedan hon reds. Den närmsta tiden kommer det handla mycket om att jobba i låg form för att få henne att börja arbeta bättre med ryggen. Det betyder också att hon behöver hitta en ny balans, i nuläget blir hon lite snabb i traven för att liksom hinna ikapp sig själv.

Avslutningsvis fick hon löshoppa tillsammans med sin kompis Tiger, och det gillade hon verkligen. Mycket energi och öronen framåt!

Read Full Post »

Hur hittar jag skrivro?

En fråga från Susanne:

I ditt inlägg längre ner ”Små saker att göra” så skriver du om allt du måste hinna med. Hur gör du för att behålla fokus i skrivandet om du har massa andra saker att göra? Händer det att tankarna vandrar iväg när du sitter och skriver och hur gör du i så fall för att komma tillbaka det du gör just nu? Eller är du alltid 100% fokuserad för att det just är skrivtid som du har avsatt?

Svar: Åh, tänk om jag kunde svara att jag alltid är 100% fokuserad när jag har skrivtid! Men så är det förstås inte. Att vara fokuserad är en ständig kamp med distraktioner. Det viktigaste är förstås att verkligen avsätta skrivtid. Gärna längre sammanhängande perioder. Min ställtid är ganska lång, så ett skrivpass på bara ett par timmar funkar inte. För mig tar det ett par timmar av fnulande hit och dit innan jag kommer igång.

När jag ska skriva försöker jag också att rent fysiskt avgränsa mig så mycket som möjligt. För det första går jag hemifrån, och i min skrivlya har jag varken radio, musikanläggning, tv eller internet. Det hjälper mig att fokusera. Tystnaden och avsaknaden av yttre intryck gör att jag lättare kan höra och se historien jag skriver. Det är lite svårt att förklara, men en dialog är sällan något jag ”hittar på”. Snarare är det något jag avlyssnar och antecknar. Som en film jag ser och samtidigt återberättar. Fast jag är också medregissör. Jag kan byta ut ord, ändra tonen och flytta på möbler om jag kan motivera att det blir bättre så.

Ju lugnare jag har omkring mig, desto större är chansen att känna in nyanser och detaljer, och desto mer får jag gjort. Ett telefonsamtal kan bryta koncentrationen för flera timmar framåt. Förmodligen borde jag stänga av den också mao, men ibland är det ju rätt skönt att bli störd också 😉

Fast just nu är jag inte i en skrivarperiod. Jag håller fortfarande på att smälta den bok som alldeles nyss kommit ut. Och så lär det nog vara ett tag framöver.

Read Full Post »

Slurp!

Har precis varit på årets traditionella kräftskiva hos min pappa. Hela familjen och så min farmor. Hon har fyllt 97 i år, men kändes piggare än på länge. Makalöst egentligen. Närminnet sviktar väl en aning i bland, men annars skarp som ett rakblad. Och rolig.

Och massor med Vättern-kräftor. Så himla gott!

Kvällen är märkligt ljummen, mer Grekland än Stockholm. Sitter på balkongen med en kopp te och njuter av en svalkande vind som drar genom trädkronorna utanför huset. En ovanlig upplevelse i slutet av augusti.

Read Full Post »

I fokus

En hyfsat glomourös förmiddag med jobbfotografering. Så himla mysigt att bli ompysslad av proffs! Fast morgonen kunde ha börjat bättre. Det fanns inget varmvatten hemma, och som ni kanske förstår stod hårtvätt på schemat. När det fortfarande inte kommit något varmvatten en timme innan fotograferingen började slängde jag mig i väg till skrivarlyan för snabbdusch. Där var fullt av hantverkare som renoverar fönster, men de lovade att hålla sig undan en halvtimme. Av med kläderna, in i duschen och … Inget varmvatten där heller! Måste varit något större fel på Södermalm. Men håret skulle tvättas, det fanns inget alternativ och ska man säga något positivt så piggnade jag i alla fall till rejält.

Så här odlar man ett ego 😉

Fint smink för fotografering, men off screen såg jag mest ut som en transvestit med extra allt!

Read Full Post »

En idol från förr

Var uppe på förlaget och signerade några ex av Någonstans inom oss. De har haft en utlottning på hemsidan och tio vinnare ska nu få varsin bok. Tyvärr visste jag inte om utlottningen, annars hade jag såklart länkat härifrån. Vi får väl ordna en egen liten tävling här så småningom istället 🙂

Plockade också åt mig ett ex av precis nyutkomna boken om/av Olle Ljungström. Den hittills enda svenska rockbiografi jag känt något intresse för. Jag lyssnade mycket på Reeperbahn när de kom, och har sedan dess följt Olles solokarriär till och från. Såg också dokumentären om honom härom året, och fascinerades av denna originella, begåvade och kompromisslösa personlighet.

Det jag minns när jag bläddrar i den fina boken är hur jag och Nina O intervjuade Olle inför en konsert i Karlskrona där vi gick i gymnasiet. I början av 80-talet handlade allt om musik och nästan alla jag kände och umgicks med spelade i band. Eftersom jag själv inte spelade något instrument startade jag och några kompisar ett rockfanzine istället. Kunde man inte spela musik, kunde man alltid skriva om den. Tidningen hette UPA och jag tror den kom ut med två eller tre nummer.

När Reeperbahn kom till stan för att spela smög Nina och jag iväg till Folkets Park och lyckades slinka in. Olle Ljungström var det absolut snyggast vi visste, och vi var fruktansvärt nervösa. Bandet höll på att soundchecka och vi hängde runt en stund, oerhört generade, tills Olle tog sig tid med oss. Frågorna var väl av typen ”Vad skriver ni först: text eller musik?”, men vi fick i alla fall vår intervju. Fast jag hade hela tiden en känsla av att popidolen själv hade svårt att ta oss på allvar. Kanske förståeligt, två gravallvarliga, uppsminkade 16-åringar med block, penna och instamatickamera.

Jag har träffat honom senare också, flera gånger, men det i sammanhang som definitivt inte lämpar sig för offentlig bloggläsning … 😉

Olle Ljungström i Karlskrona Folkets Park, -83/-84? Foto: eget

Jag själv vid samma tillfälle

Read Full Post »

Små saker att göra

Ibland när folk frågar vad jag gör när själva skrivarbetet med en ny bok är avslutat, vet jag inte riktigt vad jag ska svara. Jag vet bara att jobbet fortsätter och att den där härligt lediga tiden jag sett fram emot aldrig infinner sig. Att jag alltid glömmer att räkna med efterjobbet beror nog på att det består av så många små saker. Var och en knappt värd att nämna, men tillsammans … I går skrev jag till exempel en text på temat ”Att läsa är att resa” inför höstens miniturné med Akademibokhandeln. Tusen tecken tog mig större delen av dagen att tota ihop, ändå blev jag inte särskilt nöjd. Att fylla ut en klyscha är svårt!

Annat som tar tid är all planering. Galet, eller hur? Men så är det. Att maila, messa, ringa, prelboka, ändra och flytta tider och datum fram och tillbaka är tidskrävande. Den här hösten är ju också lite extra rörig, som jag nämnt tidigare. Drömmer om en assistent som ser till att allt flyter smidigt utan krockar och med god tid inplanerad för familj, häst och återhämtning. Och när den där assistenten ändå är i farten kan hon/han också få boka in bilprovningen (men först se till att det där mystiska knakande ljudet när man backar och svänger samtidigt är fixat), gå på torsdagens förädramöte och se till att jag är snygg i håret inför veckans pressfotografering 😉

Jag slår vad om att J K Rowlings har en sådan.

Read Full Post »