Frågor och svar

Här är några frågor jag fått från läsare, jag fyller på vartefter. Har du egna? Lämna dem i en kommentar så svarar jag så fort jag hinner!

Fråga: Hur länge stannar en bok med dig sedan den blivit utgiven? Jag förstår ju att det fortfarande blir jobb med intervjuer etc..men annars? Stannar de alltid med dig eller ”flyttar” den först när nästa bok är påbörjad?

Svar: Jag får nog säga att de alltid stannar kvar, men mer som vuxna barn än som de krävande småbarn (i trotsåldern …) de är under själva skrivprocessen. De tar liksom inte upp ens tid och tanker så mycket när de väl ”flyttat hemifrån”, men relationen finns kvar och bandet till ”barnen” är något som aldrig försvinner. Ofta är det först när jag skrivit klart som jag börjar förstå vad boken handlar om. Genom att vara ute och berätta om den, och genom att svara på frågor från journalister och andra, klarnar bilden så småningom. Det som kommer fram kan vara en aha-upplevelse för mig också. Så var det t.ex. med Någonstans inom oss.

Fråga: Var skriver du dina böcker? Hemma? Eller har man kontor om man är författare?

Svar: Jag har provat att skriva hemma, men det går verkligen inget vidare! Sedan ett par år tillbaka har jag ett kontor i närheten där jag bor. Eller inget kontor egentligen, jag skriver där – bara. Ingen mail, ingen telefon, ingen administration och inget pappersarbete. Det är fantastiskt!

Fråga: Är det svårt att komma på bra namn till sina karaktärer eller vet du alltid vad de ska heta?

Svar: Ibland byter jag namn på en karaktär flera gånger under en bok, men för det mesta presenterar de sig med ett namn när de dyker upp.

Fråga: Vilken av dina böcker tycker du själv mest om?

Svar: Det är svårt att svara på, lite som att välja vilket av sina barn man tycker mest om … Jag har olika relation till böckerna. En del relationer är tyngre och seriösare, andra soliga och lättsamma. Bara vanligt vatten var en skön bok att skriva. Jag tog ut svängarna mer än jag brukar göra med den boken. Under mitt skrivande har jag blivit allt mer disciplinerad med synopsis, jag vet ofta exakt vart jag är på väg, men med Bara vanligt vatten släppte jag det och lät historien utveckla sig på känsla. Lite som när jag skrev min första bok, På det fjärde ska det ske. Det gjorde själva skrivprocessen roligare. Sedan är jag också stolt över Den ryske vännen – en bok som verkligen var genomtänkt från början till slut. Det är många trådar i den boken som hänger samman, att få ihop det – helst också på ett spännande och trovärdigt sätt – var en rolig utmaning!
Och så Drömliv förstås – den står mig mycket nära.

Fråga: Har du någon gång skickat in ett manus och blivit refuserad?

Svar: Nej, det har jag inte.

Fråga: Kan du ge några råd om man vill bli författare, och man har skrivit några manus?

Svar: Om du har ett färdigt manus tycker jag att du ska låta några utvalda människor du litar på läsa det först. Be om ärlig feed-back (och var beredd att ta emot den också, det kan göra ondare än man tror!). Var också beredd på att lägga ner en hel del jobb på redigering innan du kan lämna det vidare till ett förlag. Jag låter alltid min man läsa innan förlaget får göra det, och han är grym.

Fråga: Jag gillade inledningen i Stellas berättelse om Franciska Falke i Bara vanligt vatten. Har du funderat på att skriva deckare framöver?

Svar: Det finns så många duktiga deckarförfattare i det här landet, jag tror inte det behövs en till. Jag försöker skriva spännande romaner även utan poliser och mord. Fast man vet ju aldrig…

Fråga: Hur var det att skriva en bok tillsammans med någon? Tänker på Drömliv.

Svar: Svårt! Det är mycket som kommer upp till ytan när man jobbar ihop. Sådant som man aldrig behöver ta i när man “bara” är vänner. Men roligt också, författandet är ju ett ensamt jobb – man är inte så bortskämd med kollegor vid fikat! Och att ha ett gemensamt mål tillsammans med en annan människa gör också livet rikare.

Fråga: I dina böcker går ju ofta huvudpersonerna igenom någon sorts kris och lär sig något om sig själva. Vad är den viktigaste lärdomen du fått om du gått igenom någon sådan kris?

Svar: Jodå, kriser har inte saknats… Man lär sig ju olika saker av olika situationer. När jag brände ut mig, eller vad jag nu ska kalla det för, så var jag väldigt dålig på att vara här och nu. Jag försökte kontrollera tillvaron, framtiden och det som hände vilket ledde till mycket stress. Nuförtiden är jag bättre på att ta en sak i taget. Jag tror att vi skapar kriser i våra liv just för att lära saker om oss själva. Ibland måste det till extrema situationer för att vi exempelvis ska finna vår verkliga kraft.

Fråga: Jag tyckte väldigt mycket om Bara vanligt vatten. Planerar du fler romaner med Stella Friberg som huvudperson?

Svar: Tack, men svaret är nej. Jag tycker om att hitta på. Att skriva en fortsättning skulle lite grann vara som att gå tillbaka till det jag redan har lämnat. Dessutom tror jag att läsarna själva kan hitta på fortsättningar som är minst lika bra som den jag skulle komma på!

Fråga: Hur mycket av dig själv finns i Stella Friberg?

Svar: Hm, inte så mycket tror jag. Hon är på många sätt en extrem person, det känner inte jag igen mig i. Men jag har ju å andra sidan hittat på henne, så vem vet – ingen rök utan eld kanske …

Fråga: Är du redan igång med din nästa bok? Om så, vad kommer den att handla om?

Svar: Nej, just nu har jag skrivpaus. Faktiskt första gången sedan jag började skriva! Tänkte ta en period och bara fylla på; träffa människor, se nya platser och förhoppningsvis få en eller anan ny insikt.

Fråga: Hur går din skrivprocess går till?

Svar: En del böcker har mognat fram under många år, andra ramlar ner nästan helt färdiga. När det är dags att skriva är det som att de “knackar på” – det är dags nu, liksom. När jag skriver gör jag det koncentrerat, nio till fem-jobb, under fem-sex månader. Sedan är det redigering och textbearbetning under ungefär lika lång tid. Och sedan börjar arbetet med marknadsföring, press och media.

Fråga: Hur kom det sig att du började skriva?

Svar: Jag hade frilansat inom radio och tv i flera år. Det var roligt, men samtidigt var allt jag gjorde beställt av någon annan. Jag saknade det där helt fria, där ingen annan sätter gränserna. Då dök tanken på att skriva en bok upp. Och så blev det.

Fråga: Vilken typ av böcker läser du helst?

Svar: Det är olika och går i perioder, men jag är väldigt petig med vad jag läser. Sådant som inte känns bra lägger jag ifrån mig. Jag använder nog böcker väldigt mycket som “påfyllning”, det måste finnas något meningsfullt för mig i det jag läser. Skulle aldrig klämma en deckare från topplistan bara för att ha något att läsa till exempel.

Fråga: Har du någon favoritförfattare eller någon författare som inspirerat dig?

Svar: Alltid lika svårt att svara på! När jag började skriva för ganska många år sedan nu var jag mycket inne på brittisk litteratur: Marian Keyes, Helen Fielding, Nick Hornby etc. Nu läser jag inte sådant alls, men de var inspirerande i sitt sätt att skapa romanunderhållning som ofta hade allvarliga frågor i botten. Jag läser en hel del svenskt, mycket för att hålla mig uppdaterad med vad mina författarvänner skriver. Maria Ernestam och Lina Forss beundrar jag mycket. Helena von Zweigbergk också. Och Åsa Larsson – hon är makalöst bra! Jeanette Winterson, Anita Shreve, Elizabeth Gilbert är några utländska författare jag också gillar. Annars fastnar jag oftare för böcker än för författare.

Fråga: Hur känns det att inte bli recenserad på de ”fina” kultursidorna när du är så framgångsrik försäljningsmässigt? Är det ok eller känns det orättvist?

Svar: För min del känns det okej, men jag tycker att kultursidorna gör sig själva en otjänst genom att inte behandla romaner av alla sorter seriöst – som man gör med musik eller film. Ibland får jag känslan av att kulturskribenterna skriver för varandra snarare än för läsarna. Kanske är det en kompetensfråga?

Fråga: Vilka är de stora fördelarna med författaryrket? Och vilka är nackdelarna?

Svar: Först och främst: Det är roligt att skriva! Att jag dessutom bestämmer över mitt eget jobb, mina egna arbetstider och var jag vill arbeta är ju fantastiska fördelar. Nackdelarna är att inget blir gjort om inte jag gör det, det kräver en hel del disciplin – alla skrivdagar är inte lika lättsamma. Mycket få kan också försörja sig på sitt skrivande, och det kan ju vara en stress i sig. Och att bli offentligt bedömd och recenserad. Det är också ett mycket långt projekt att skriva en bok, det sträcker sig som regel över flera år. Det kan kännas segt att jobba med något som tar så lång tid. Då är det bra att kunna varva med annat som ger snabbare resultat, som att baka bröd till exempel!

Fråga: Skriver du på maskin eller dator?

Svar: Haha! Det är väl bara Jan Guillou som skriver på maskin nuförtiden!

Fråga: Hur mycket av dina egna erfarenheter har du med i boken om Stella Friberg (Bara vanligt vatten)?

Svar: Mycket av handlingen utspelar sig ju i bokbranschen, så det är klart att jag har använt mina egna erfarenheter därifrån och från media- och kändisvärlden i stort – men i skruvad form, som i Stellas intervju med tidningen “Dagmar” till exempel.
Den manliga författaren som frågar ut Stella om handlingen i boken hon skriver på, och som sedan vägrar att själv svara på samma fråga eftersom hans skrivande är en så “känslig process…” – är dock helt tagen ur verkligheten 🙂

Fråga: Tror du på kärleken mellan Stella och Johnny?

Svar: Jag vill ju gärna det, men det kommer att kräva mycket jobb av dem båda om det ska hålla. Frågan är om Stella är beredd att ta tag i sig själv på det djupet. Men, vad tusan, jag tror på kärleken – klart det håller!

Fråga: Hur bestämmer du hur lång boken ska bli? Har du ett minimum antal ord för en bok? När vet du att det här är tillräckligt eller det här är för mycket?

Svar: Hur lång en bok ska bli går inte att bestämma i förväg, men för mig är en roman minst 250 sidor och max 500. Numera vet jag hur många sidor/tecken jag bör ha i datorn för att hamna där, men i början var det osäkert. En datasida är ju inte som en boksida och hur mycket som får plats på en sida beror ju på radavstånd, typsnitt och tecken. Det är också sådana parametrar som förlaget sedan laborerar med för att få till en lagom tjock bok, likaså papperskvalitet.

Längden på mina romaner varierar ganska mycket. Min kortaste är Inte enklare än så, den är på ca 370.000 tecken. Den längsta, Bara vanligt vatten, är på ca 850.000 tecken (inkl. mellanslag). Jag skriver på och låter det utveckla sig, men i början är jag alltid orolig för att historien ska ta slut alltför fort! Tänk om man en dag upptäcker att manuset var färdigskrivet på sidan 127, vad gör man då?

Fråga: Och hur hittar du namnen på dina personer i böckerna?

Svar: Det där är knepigt! Och lite känsligt. Ofta väljer jag helt omedvetet, men ibland upptäcker jag efteråt att namnvalet hade betydelse. I Bara vanligt vattenheter huvudpersonen till exempel Stella. Stella betyder ju stjärna vilket är precis vad hon är!

Ibland måste jag byta namn på karaktärer halvvägs in i boken, och det har hänt att de fått döpas om så sent som i redigeringen också. Det känns om det blir fel, precis som det känns när det är rätt. Det är klangen i ett namn, och förstås mina associationer till detsamma, som avgör vad folk får heta.

I princip skulle man ju kunna ta namnen på alla sina klasskamrater på lågstadiet och uppkalla karaktärerna i en bok efter! En brittisk deckarförfattare jag träffade berättade att han skrev in alla sina vänner i böckerna. Det har aldrig jag vågat göra. Men ibland hör jag namn och tänker att ”Det där var ett bra namn på en romankaraktär, det måste jag komma ihåg!” Vilket jag förstås aldrig gör … Men i någon bok i framtiden ska jag ha med ett äldre par som heter Viking och Solfrid, det har jag bestämt!

Fråga: Jag undrar vart du får din inspiration ifrån?

Svar: Jag försöker vara så öppen som möjligt för allt jag möter i livet: människor, djur, situationer, problem, funderingar, miljöer, platser … Allt det där blir till en mix som är min källa att ösa ur när jag skriver. För en författare finns det inga dåliga erfarenheter, bara händelser att inspireras av! Utöver det, alltså det vi kan kalla erfarenheter, tror jag också att det finns en ”gudomlig inspiration”. Alltså impulser från en källa som är större än jag själv.

Jag tycker frågan om inspiration är mycket spännande. Vad betyder det att ”få en idé”, var kommer den ifrån? Finns det en avsändare? Jag funderar mycket på det. Det är med inspiration som med drömmar, tänker jag. En del handlar om bearbetning av intryck och upplevelser, andra kan komma med budskap och symboler som är betydligt större än så.

Fråga: Vad skulle du säga är speciellt med just ditt skrivsätt?

Svar: Det är svårt att analysera sin egen stil, men jag tror att jag skriver ganska enkelt och rakt. Jag använder mig mycket av vardagliga iakttagelser för att beskriva personer och situationer. Småsaker, som hur någon torkar bort en smula som fastnat på läppen eller ljudet av en bildörr som slår igen. Det skapar en förankring i en verklighet som är lätt att känna igen och identifiera. Men du kanske har en bättre analys?

Fråga: Sist men inte minst; hur var du som ung?

Svar: Jag tror jag har valt egna vägar ganska mycket i livet, även som ung. Jag har aldrig varit rädd att sticka ut, att synas och höras. Jag var ganska duktig i skolan (gymnasiet pratar jag om nu), men inte särskilt ”pluggig”. Jag hade lätt att lära, lätt för mig över huvud taget och var nog ganska ordentlig under en rätt tuff yta. I tonåren var det mycket musik som gällde och det var viktigt att vara ”creddig”. Jag lyssnade bara på deppig indiepop och såg svåra filmer som jag inte begrep, gick mycket på konserter. Annars var det mest kompisar som gällde, och killar …

Fråga: Hur lång tid tog det att skriva din första bok?

Svar: Jag arbetade med radio och tv, bl a som frilansande manusförfattare när jag började skriva På det fjärde ska det ske. I det läget behövde jag verkligen ett eget projekt som bara jag rådde över, som inte var beställt av någon och som ingen hade några förväntningar på. Även om jag tog skrivandet mycket seriöst kunde jag dock inte prioritera det tidsmässigt eftersom jag försörjde mig på andra jobb. Jag skrev när jag fick tid över. För mig var det också psykologiskt viktigt. Som frilansare är det lätt att stressa upp sig över brist på jobb. Med boken som sidoprojekt hade jag hela tiden något att göra och falla tillbaka på. Jag behövde på så vis aldrig känna mig arbetslös, även om det periodvis sinade med betalda jobb.

Det visade sig ju dock att skrivandet var så roligt att jag smygprioriterade om. Tog tid från annat och skrev på boken istället. Ett drygt år, tretton månader, tog själva skrivandet. Jag skickade in manuset i mitten av december, någon vecka innan min andra dotter skulle födas – vilket jag också hade siktat på. Sedan blev det en ovanligt snabb procedur med utgivning eftersom förlaget visade sig vara angeläget om att få ut den redan till hösten därpå. Det förstod jag ju inte då, men det är ovanligt att det går så fort.

Min andra bok, Inte enklare än så, gick betydligt fortare att skriva. Dels är den väsentligt kortare, dels hade jag tills dess ändrat i mina prioriteringar och satt skrivandet överst. Jag slutade med radioprogrammet jag jobbade med då och började tacka nej till andra förfrågningar. Skriva var det roligaste jag ditintills gjort. Jag var helt förälskad!

Fråga: Hur gör du när du korr-läser och redigerar och tycker att det är pest och pina. Tvingar du dig att fortsätta eller tar du en liten paus och hittar på nåt annat i några timmar?

Svar: Jag gör både och. Jag tvingar mig att jobba OCH jag belönar mig med annat emellanåt. När jag läser manuset försöker jag att göra det sammanhållet och på kort tid för att se hur textflödet funkar. Det är svårt om man bara läser ett par sidor här och där. Jag läser med penna i handen och gör (massor av) anteckningar. När jag läst färdigt sätter jag mig med manusbunten och för in ändringarna. Det tar mycket tid eftersom alla ändringar måste kollas både bakåt och framåt i texten. Har jag använt det här ordet/uttrycket nyligen? Stämmer det jag fört in med kontexten? När alla ändringar är gjorde måste manuset läsas igen för att se så att de funkar. Återigen med pennan i handen …

För att orka måste man ta paus, men jag tror det är bra att försöka jobba sammanhållet. Jag tar ledigt en dag här och där, men duttar inte med jobbet. Och så ger jag mig själv morötter, att rida t.ex. Eller en ledig eftermiddag för att långfika med en kompis. Boka in lunchdejter gör jag dock inte när jag jobbar, det blir för splittrat för mig att dela upp dagen så.

Fråga: Vad kommer du att ge dina barn för råd om de (i vuxen ålder) vill bli författare?

Svar: Haha, klipp dig och skaffa dig ett riktigt jobb! Nej, kanske inte. Men jag skulle nog råda dem att göra annat först, eller åtminstone parallellt. Plugga, resa, jobba med olika saker. För att bli författare behöver man livserfarenheter, det räcker inte bara med talang. Sedan går det ju inte att bestämma sig för att bli författare. Man kan bestämma sig för att skriva, men att bli – att arbeta som – författare innebär mer än så. Få jobbar heltid och försörjer sig på skrivandet. Tänk bredd, skulle jag säga. Skriv, men gör annat också!

Fråga: Har du nån gång funderat på att skriva en uppföljare till nån av dina böcker? Eller har du alltid känt dig klar med de böcker och de karaktärer som figurerar i böckerna så att du alltid känt att det inte har funnits nåt mer att skriva?

Svar: Nej, jag har faktiskt aldrig känt mig sugen på det. Mina böcker brukar ju ha en sorts öppna slut. Jag lämnar mina karaktärer, ofta efter någon typ av kris, med nya möjligheter. De har fått nya insikter, men hur de väljer att hantera dem vet vi inte riktigt. Men kanske anar vi. Eller hoppas i alla fall.

När jag skrivit färdigt en bok känner jag mig verkligen färdig med den. På ett sätt känns det som att jag ”terapeutat” mina karkatärer genom en kris, och när jag vinkar hej då är det vid en punkt då jag anser dem hela nog att klara sig själva. Med hjälp av er läsare, förstås. Det är ju ni som bestämmer hur det går för Agnes, Stella och Johnny, Rebecka och de andra. Och för det tror jag faktiskt inte att ni behöver min hjälp 🙂 .