Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for februari, 2011

Åh, jag är en fri människa!

Åtminstone en vecka eller så …

Peter och jag gick igenom manuset idag och enades om att han för in ändringarna och att han sedan läser en vända på egen hand. När vi tittade igenom mina strykningar konstaterade han en sak som lät väldigt vettig i mina öron. Att det är mina byggnadsställningar som jag nu håller på att plocka bort. Jag har behövt de här (över)tydligheterna för att liksom berätta för mig själv vad det är jag hållit på med. Ungefär som stödhjul eller just en byggnadsställning.

Det känns hur som helst väldigt skönt att plocka bort dem. Det är som att texten lättar flera kilo!

Nu ska jag passa på att vila författarskallen ett litet tag innan jag tittar på texten igen i nyredigerat skick. Skönt!


Read Full Post »

Ännu en vända till ända

Tio sidor kvar av manuset och jag tror jag vågar mig på en sammanfattning. Det finns ju en risk att självkritiken slår till alltför hårt så här i slutskedet av ett arbete, och att det i själva verket inte är så illa som jag velat göra det till. Men. När jag nu ser till manuset som helhet kan jag konstatera att känner mig nöjd med början och att slutet också känns okej, men att mitten inte håller. Hade det bara varit överdriven självkritik hade jag förmodligen dissat alltihop, nu kan jag se en skillnad och för mig betyder det att min kritik är befogad.

Det jag ser som brister hänger ihop med hur vilse jag var när jag skrev den delen. Jag visste inte vart jag skulle och den osäkerheten fick mig att bli övertydlig som någon sorts kompensation. Det är det jag nu försöker komma till rätta med, och bästa verktyget tycks vara delete-knappen. Bort, bort, bort med försäkringar av typen ”jag säger det en gång till så att jag är säker på att läsaren verkligen fattar vad jag menar”.

I morgon ska jag träffa min redaktör för en ordentlig genomgång och diskussion om hur vi går vidare nu. Ett tag var jag inne på att jag skulle föra in alla ändringarna själv, men nu lutar jag mer åt att han får göra det. Jag tror jag behöver vila från manuset ett tag för att sedan kunna läsa en sista gång.

Vi får väl se vad Peter säger.

För er som skriver själva hoppas jag att det jag berättar om min process kan vara till nytta. Om inte annat så för att få en uppfattning om hur mycket jobb det faktiskt ligger i ett professionellt författarskap. Ibland kan man läsa intervjuer med författare och få uppfattningen att det här med romanskrivande är något man gör när man har tid mellan alla glamourösa aktiviteter ett kändisskap innebär. Det är möjligt att det gäller för några, men inte för mig.

Här ligger jag och väntar på inspiration till min nästa roman. Not.

Read Full Post »

Utvilad – äntligen!

Idag sov jag till halv tio! De senaste veckorna har jag sovit så himla illa (stress, någon …?) så jag känner mig alldeles groggy nu. Vaknade vid halv sju och trodde det var kört, men lyckades på något magiskt sätt sjunka tillbaka i sömn. Som att plötsligt öppna en dörr och hitta en helt ny flygel till huset. Helt tom och ommöblerad.

Uppenbarligen är dagens ord återhämtning, för mot alla odds hade också en plats på yogan idag blivit ledig. Passet är annars så populärt att det alltid är fullt. Sömn och träning, alltså. Och hundra sidor kvar av manuset att läsa i helgen, men det borde väl gå som en dans med de här förutsättningarna 🙂

Read Full Post »

Jag är kär!

Åh, vilken bra ridning det var idag! Jag hade missuppfattat tiden så jag kom alldeles för tidigt in i ridhuset och fick på så vis en extra lång uppvärmning. Kanske var det därför det gick så bra? Eller så var Tanya bara på ett extra samarbetsvilligt humör. Mjuk som en dröm var hon i alla fall. Vi fick till och med  till några riktigt hyfsade galoppfattningar. Hon har annars en tendens att lägga energin ”uppåt” i galoppen, liksom studsa, istället för framåt.

Längtar redan till nästa lektion, för vet ni, hästar är så mycket roligare än att redigera!

Finaste Tanya. Vad tror ni, är hon min tjej?

Read Full Post »

Bakläxa

Ni kanske tycker jag verkar aningens hispig med mitt skrivande, och möjligen har ni rätt, men jag har försökt att vara ärlig här på bloggen med hur en bok blir till och då blir det en del berg-och-dalbana (eller snarare dal-och-ännu-mera-dalbana).

Just nu gäller följande. Jag håller ju på att läsa korret, och det ska i princip vara sista genomläsningen. Första tredjedelen av boken kände jag mig riktigt nöjd. En hel del ändringar förstås, men av mindre karaktär. Men sedan … Hjälp, vad hände?  Jag tittar på mina manussidor och de är fullklottrade med ändringar, tillägg och strykningar. Mindre karaktär – knappast.

Jag pratade med min redaktör idag och sa att vi nog får lägga i bromsen. Detta är inget slutkorr. Det är fortfarande ett manus i behov av strikt genomgång.

Det värsta är att ingen annan än jag ser de här svagheterna på samma sätt, och ingen annan kräver samma grad av förbättring. Inte för att bristerna inte finns, utan för att jag ställer så himla mycket högre krav än alla andra som läser i det här skedet. Och så måste det förmodligen vara. Det är jag som är ansvarig inför er läsare, och det är mig recensenterna ger sig på (om de vill).

Ibland drömmer jag om att en dag möta en förläggare/redaktör/mentor/skrivcoach som ser mer än vad jag gör. Som utan att blicka på deadlines vågar säga: Nej, det här är INTE good enough – hem på kammaren och jobba vidare! Du kan bättre!

Nej, så här ska INTE ett slutkorr se ut.

Read Full Post »

Hoppsasteg

Cyndi frågar: Hur har du utvecklats i ditt skrivande från det att du började? Såg du samma begränsningar då som nu?

Kajsa svarar: En kollega sa en gång till mig att första boken är som att springa hoppsasteg över en sommaräng. När du kommit över inser du att ängen var full av minor. Nästa gång du ska över samma äng går du försiktigt med andan i halsen. Plötsligt är du medveten om orden, om upprepningarna, om klichéerna, om allt som kan gå fel. Då är det svårt med hoppsasteg.

Ska du skriva mer än en bok måste du hitta ett sätt att förhålla dig till alla dessa minor. Du blir förhoppningsvis en bättre författare ju längre du håller på, men det är svårt att inte tappa i det spontana uttrycket. Man får kompensera entusiasm med erfarenhet. Låter kanske tråkigt, men behöver inte vara det. Det handlar ju om att bli bättre på sitt jobb, bättre på att skriva.

Hade jag sett alla begränsningarna från början tror jag inte att jag någonsin kommit ur startblocken. Den naiva okunskapen om allt som kan gå fel och bli dåligt var nog en förutsättning för att våga börja skriva.

Read Full Post »

I går blev jag bjuden på spontan lyxmiddag av Åsa som plötsligt ringde och var på väg in till Stockholm. Slängde ihop en linssoppa till familjen och stack själv i väg på restaurang och hade en otroligt trevlig kväll.

Förutom allt annat vi hade att avhandla är det alltid lika inspirerande att prata med någon som tar sitt skrivande så seriöst som Åsa. Alltså inte seriöst-pretentiöst, utan yrkes-seriöst. Vi pratade en del om hur det är att förhålla sig till en text man inte är nöjd med. Att känna textens potential och samtidigt uppleva sin oförmåga att leva upp till den.

För min del är just detta det svåraste med författaryrket. Att känna mina egna begränsningar i skapandet, att uppleva min egen medelmåttighet utan att ge upp. Hur klarar man det? Jag tänker att det handlar om själva strävan. Att alltid försöka. Försöka jobba med en blick utanför sina ramar och sin uppfattning om vem man är och vad man kan. Skrivandet är en process som ständigt förändras. Vill du utvecklas som författare kan du inte stanna i din bekvämlighetszon. Inte om du vill utvecklas som människa heller, för den delen …

 

Read Full Post »

Older Posts »