Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for december, 2011

Stjärnklar avslutning

2012 må vara en kliché, men jag känner i alla fall att det ligger MYCKET i luften. Om vi kan hjälpas åt att se förändringarna som möjligheter och inte bekämpa dem så kommer vi att få en fantastisk tid framöver. Promise!

Ett riktigt gott nytt år önskar jag er alla!

Kramar från Kajsa

Annonser

Read Full Post »

Några frågor från Hélène:

Om du skulle summera, vad har varit bäst med bloggen? Vilken har varit den största utmaningen? Har den givit dig någon ny kunskap? Vad har varit svårast?

Svar: Vad har varit bäst? Ni förstås! Ni har varit så otroligt stöttande och peppande under de här åren. När skrivandet gick som trögast, när vetenskapstalibanerna attackerade, när jobbstressen varit som värst och när Thindra satte mig på hårda prov i somras. Men också när det gått bra och när jag kommit i mål med olika saker, lyckats och haft framgångar. Ni har varit lika generösa med grattis och hurrarop då, en generositet jag verkligen uppskattat!

Största utmaningen?  Ja, det måste nog ha varit de där talibanerna som dök upp efter en intervju jag gjorde i mitt radioprogram förra hösten. Att bloggen plötsligt fylldes av tusentals arga män som gjorde sitt bästa för att förolämpa mig och utmåla mig som en frireligiös vetenskapshatande evolutionsförnekare och flumhäxa – det var inte kul, och det var en jätteutmaning för mig att inte falla in i deras jargong och bli lika dum tillbaka. Det var, om man nu ska se något positivt med det, en riktigt tuff träning i integritet.

Har jag fått någon ny kunskap? Absolut! Framför allt har bloggen gett mig en ny insikt om hur mina böcker blir lästa. Jag vet att mina böcker är lättillgänliga och lättlästa, men att det inte är det samma som ytliga. När jag läst era kommentarer, inte minst om Någonstans inom oss, har jag förstått att det djup som jag vet finns där också nått fram, i alla fall ibland, och somliga av era kommentarer har verkligen berört mig. Att läsa mina böcker som ren underhållning funkar alldeles utmärkt, men för den som är öppen för mer så finns där annat också att hämta. Det har gjort mig väldigt glad att få bekräftat från er att de tycks bli lästa på så många olika sätt och från så många olika perspektiv. Böckerna är ju era nu, det är ni som äger upplevelsen!

Vad har varit svårast med bloggen? Kanske att hitta en nivå och en ton där jag kunnat vara ärlig och personlig utan att bli privat och utlämnande. Som person har jag inget intresse av att fläka ut mig själv eller dela varje skrymsle av mitt privatliv i det offentliga. Tvärtom. Däremot har jag inte velat kompromissa i ärlighet med det jag skrivit här eller frisera bilden av mig själv (åtminstone inte alltför mycket 😉 ). Det har varit en svår balansgång. Min förhoppning är att ni som följt bloggen känt att ni fått träffa mig ”på riktigt” och inte i ett retuscherat veckotidningsformat. En av anledningarna till att jag startade bloggen var ju just att jag var så trött på att bli tolkad genom andra, i intervjuer till exempel. Jag ville skapa en plats där jag kunde kommunicera med er direkt. Att bli en ”förstahandsmänniska” och inte silad genom tusen medialager.

Om bloggen har funkat så eller inte får nog ni svara på!

 

Read Full Post »

Hästliv

Ja, som några av er redan konstaterat är ju den stora frågan inte hur ni nu ska följa mitt författande, utan hur ni ska hålla koll på mig och Thindra framöver ;-). Faktum är att jag i smyg har startat upp en annan blogg, Thindras träningsblogg, som jag och min medryttare  skriver i varje dag. Ett mycket praktiskt och roligt sätt att hålla koll på vad den andre gjort de dagar man själv inte varit i stallet. Ofta blir jag sittande långa stunder med skrivandet och själv älskar jag att läsa Kristinas inlägg (utom när de handlar om Thindra-bus, då läser jag bara med ena ögat …). Tyvärr då för er som är intresserade måste jag erkänna att den bloggen är privat. Men borde inte någon lämplig sajt rekrytera mig som hästbloggare? Det har ju varit en ganska händelserik resa med Thindra så här långt, eller hur?

I dag till exempel kan jag berätta att lilla tjejen var helt slut. Det har stormat i två dygn och när jag var ute i stallet igår hade ett stort plåttak blåst av, träd låg knäckta i skogen och Thindra var verkligen på tårna. Inne i ridhuset knakade det så mycket att jag avblåste (höhö) ridningen och tog ett longeringspass istället.

Idag när vinden äntligen mojnat blev det å andra sidan lektion för Peter. T som brukar vara så mjuk och lätt att lösgöra var dock stark och stel. Mot slutet blev det något bättre, men när jag hoppade av och ledde ut henne på en liten promenad var hon så trött att hon fullkomligt hasade sig efter mig. Och när jag pysslade om henne efter passet kunde hon knappt hålla ögonen öppna. Stormen måste verkligen ha tagit på krafterna. Hästar blir ju nervösa av blåst. Vinden gör att de inte kan höra ljud som vanligt och som flyktdjur är ju hörseln ett av deras viktigaste sinnen kopplat till överlevnad. Dessutom rör sig allt oroväckande i blåsten och dofter som normalt inte känns fångas av vinden. Som hästmänniska undviker man därför gärna att rida ut när det blåser, och bara på den lilla promenaden från hagen igår for T runt som en jolle i ett snöre medan jag försökte undvika de broddade hovarna. Att hon var stel idag tror jag helt enkelt berodde på att hon var trött och inte orkade jobba som vanligt.

Hoppas hon får bra vila i natt i alla fall!

Read Full Post »

I januari 2010 startade jag den här bloggen. Jag hade två tankar med det. Det ena var att jag ville göra mig tillgänglig för er, mina läsare. Jag vet ju att många läser mina böcker, men jag har inte funnits tillgänglig som person tidigare och jag kände själv ett behov och en önskan att kommunicera med er. Det andra var att jag ville bjuda in er att följa med i en bokprocess, från början till slut, från idé till bokhandel.

Nu är vi i det där sista stadiet, bokhandeln. Visserligen kommer den största gruppen läsare först när Någonstans inom oss släpps som pocket, men min insats med boken är färdig nu.

När det gäller det första, att möta er här på bloggen, så har det varit alldeles fantastiskt. Det känns som jag har fått en hel massa nya vänner och även om jag inte vet mer om er än den signatur ni använder, så känns ni som verkliga personer (och det är ni ju förstås också 🙂 ). Somliga har jag träffat under den här tiden, jag har till och med fått en ny mycket god vän via bloggen, andra känner jag bara via era kommentarer. Tack för dem, ni anar inte vad de glatt mig!

Så, vart vill jag nu komma med detta? Det börjar låta misstänkt likt ett hej då … Just det, det börjar bli dags att avsluta projekt ”blogg”. Hur roligt det än har varit och hur mycket det än har gett mig, så tar det också mycket tid att sköta den här lilla babyn. Kanske kommer jag tillbaka någon gång, men just nu närmar vi oss slutet på den här rundan. Jag kör fram till nyår och finns här som vanligt för era frågor fram till dess. Passa på!

 

Read Full Post »

Ett år äldre

Vi satsar allt på en månad här i familjen. Först Lasses födelsedag, sedan julen och så min och Rosas födelsedagar på juldagen. Och på toppen min systers sons födelsedag på annandagen. Mycket släkt och tårta blir det …

Funderade på femtiosex ljus, men det fick räcka med tio.

Och så närmar sig nyårsafton. Jag har inget emot varken födelsedagar eller årsskiften, men de innebär ändå något viktigt. Avslut och nystart. Vad är det jag lämnar? Vart ska jag härnäst? Arrgh, finns det inget pålitligt orakel med jouröppet i jul?! 😉

Vinterhimmel: Ljus och mörker möts. 

Read Full Post »

God Jul!

En riktigt god jul till er alla!

Kram från Kajsa 🙂

Read Full Post »

Godiset är lagat, en del mat förberedd och granen är klädd. Det sista under många ohanden och ahanden från barnen när kulorna packades upp. Ja, den där, den kommer jag ihåg! Och den! Jag har samlat på julkulor ganska länge så kartongerna är många. Mina egna favoriter är de ryska, eller egentligen sovjetiska, prydnaderna – igrusjki, medan Lasse har en förkärlek för kitsch (jag sa nej till cocacola-flasken, där gick min gräns). Så här ser några av dem ut (fast mest är det förstås vanliga, vackra kulor):

Mobiltelefonen – en framtida antikvitet?

Min favorit – den lille kosmonauten

Mest arbetad – kula med handknypplat spets av barnens farmor

Religiös kitsch (men varför har Maria fylleröd näsa?)

Ur sovjetiska samlingen, en – hm, ja, vad är det?

Politisk kitsch (nej, det är inte jag som köpt den)

Listigast i granen

Mest arty, från MOMA i New York

Kan en julkula se ut hur som helst?

Fabergéägget – får katten INTE leka med!

Och i toppen, den lysande röda stjärnan, inhandlad för en förmögenhet hos en antikhandlare i Tallinn.

I morgonen blir det tomtegröt i mörka gryningen. Thindra behöver få komma ut en stund trots att det är helg, så tjejerna och jag tar en snabbtur till stallet. Mocka på julafton … Nya tider, nya traditioner!

Read Full Post »

Older Posts »