Böcker får man, det är min övertygelse. Du får ett erbjudande om en historia och du kan tacka nej eller ja till det. Tackar du ja måste du låta historien gå genom dig – det är dealen – silas genom alla dina lager av språk, talang, erfarenheter, minnen, bilder, musikalitet, rytm, känslor, ordförråd etc. Hantverket är ditt och färgen boken får blir din. Men tro inte att du hittat på den, att den tillhör dig.
Den här historien, boken jag nu redigerar, har jag också fått – och tackat ja till. So far so good. Det är själva silningsprocessen som inte fungerat som vanligt. Kanske räcker inte min hantverksskicklighet till för den här berättelsen, kanske är det tålamodet som saknas? Jag vet inte, men det känns som att jag rör mig i dy. Som att allt går outhärdligt, plågsamt långsamt och trögt.
Tidigare har jag njutit av själva skrivprocessen. Inte den här gången. Jag vill koppla elektroder till hjärnan och tanka ner alltihop på en nanosekund. Utan omvägar.
Jag är inte det minsta förälskad i skrivandet. Kan man vara författare då?
Där springer Ranelid, Lotass och Läckberg. Och titta, där ligger jag.
Read Full Post »