Under lovet har jag och döttrarna ägnat en del tid åt att fundera över och studera pojkars beteende. Vad är det som får pojkar att ägna sig åt så mycket meningslösa och destruktiva aktiviteter? Det måste ju vara något medfött för man ser det redan hos små barn. Hur ofta ser man till exempel en flicka stå i lekparken och slå på en buske med en pinne?
Hur pojkar beter sig i klassrummet kunde vi höra om på nyheterna igår. Ingenting tycks ha hänt sedan jag gick i skolan (vilket jag dagligen också får bekräftat av mina barn). Flickorna presterar och pojkarna stör. Vore det kanske en vinst för alla med pojk- respektive flickklasser? Får man prata om sådant?
Apropå meningslösa och destruktiva aktiviteter: Let’s Dance-bråket. Här har vi två gossar från den litterära parnassen som beter sig så generande imbecillt att jag inte vet om jag ska skratta, bli förbannad eller bara låtsas som ingenting. Maken till mammutegon har jag inte ett sedan Guillou och Mankell valsade runt i Babel och fick mig att generat gömma mig bakom en soffkudde.
En mig mycket närstående man brukar bli mäkta upprörd när jag ibland tar upp observationen att det tycks vara män som startar och för krig här i världen. Den mig närstående mannen vill inte bli dragen över en kam och bära någon kollektiv skuld. Det förstår jag, men gör vi någon en tjänst genom att blunda för faktum? Genom att låtsas som att ansvaret för den här världens stora problem med krig,våld, terrorism, miljöförstöring fattigdom och förtryck vore jämnt fördelade över könen? Med mycket få undantag är det män, och manliga värderingar, som styr den här planeten.
Och, vet ni, jag är aptrött på det.
Ja, man blir aptrött på vissa.
Stora pojkar med Stora Käftar.
Suuuck…
Let’s Låta Bli Att Dansa (och gråta) för just dessa Tokstollar 😉
Det finns ju dom som vågar vara snälla, starka och generösa också 🙂
I sammanhanget citerar jag gärna skådespelaren Sally Field ”Om mödrar styrde världen skulle det först och främst inte bli något förbannat krig”.
Testosteron heter det tråkiga svaret.
Det är en verklig utmaning som pojkförälder, att styra in ett testosteronstinnt barn på konstruktiva vägar att kanalisera detta (i grunden positiva och nödvändiga!) hormon. Som gjorde sonen – och många bekantas söner – till små frustrerade superhjältar sedan sexmånadersåldern. Urstarka, smärttåliga, extremt fysiska, med påtagligt sämre koncentration än jämnåriga flickor.
Jag upplever att många föräldrar inte riktigt orkar där, för det ÄR jobbigt att hela tiden ge honom små ‘jobb’ och konstruktiva uppdrag. Så lätt att falla in i gamla sociala föreställningar om att ”men pojkar ÄR ju bara så (ie störiga, jobbiga)” och låta destruktiva beteende frodas i stället för att uppmuntra vårdande och kreativa lekar – som han också gillar, massor. Men han behöver tokmycket motion + pushas lite mer mot de mjuka lekarna än flickor, generellt. Har vi märkt.
Vad klokt du resonerar, tack för att du delar dina tankar. Den där naturliga ”jobbigheten” och rastlösheten du talar om späs ju dessutom på med blodsockersvängningar hos många barn nuförtiden. Dagens sockermaxade kost gör ju inte direkt saker bättre.
Tack!
Jag tillhör nu inte skaran som nästan vill tillskriva sockret makt att förgöra liv. Tvärt om mår han toppen av lagom med choklad, frukt och bröd.
Men visst rör sig barn för lite idag, där tror jag vi har en stor bov. Vi får skicka upp dom i skorstenarna igen helt enkelt. 😉
(Aspartam och andra artificiella sötningsmedel däremot – jisses, det blir verkligen som en riktig snedtändning. Skrämmande att se.)
Hej!
Jag vill börja med att tacka för en intressant blogg. Desto tråkigare tycker jag då att min första kommentar här har en kritisk vinkel.
Jag tror att du gör jämställdhetsarbetet en otjänst när du upprepar ”sanningen” att att vissa egenskaper är medfödda – som aggressivitet hos pojkar eller skötsamhet hos flickor.
Jag blir lite besviken att du, som verkar vara en person med väldigt intelligenta åsikter bidrar till att sprida den här åsikten som i förlängningen påverkar föräldrar, dagispersonal och lärare att se på förekommande skillnader i flickors och pojkars beteenden som naturliga eller medfödda. Då finns det ju ingen anledning för någon att försöka göra något åt problemet.
Även unga pojkar och flickor har ju redan i unga år hunnit påverkas av föräldrar (som inte önskar flickor som är för livliga/bråkiga eller pojkar som är för mesiga eller leker med dockor), dagispersonal och lärare (som tycker att det är hopplöst att försöka ändra på dessa ”naturliga” skillnader).
Visst kan vi studera vår omgivning och lätt kunna konstatera att män är betydligt mer aggressiva än kvinnor – inga som helst tvivel om den saken. Däremot har ingen kunnat visa på vad dessa skillnader beror på.
/Anders
Hej Anders,
Ingen blir gladare än jag om det inte finns någon ”sanning” i detta. Visst har du rätt i att man inte bör upprepa negativa mantran, men samtidigt måste jag som förälder till två flickor på något sätt bemöta det de upplever i sin vardag och som jag upplevt hela livet och som jag inte kan sätta på teven förrän jag får bekräftat. Förhoppningsvis, och som jag ser det, är den aggressivitet vi ser hos männen resultat av den obalans mellan manligt och kvinnligt som råder i vår värld. I så fall går den att åtgärda. När vi gemensamt förmår korrigera obalansen mellan den feminina och den maskulina kraften kommer mycket positivt att ske!
Allt väl!
Kajsa
För tusentals år sedan då vi var ett vandrande jägar-och samlarfolk och stammen skulle vandra till en ny boplats gick männen och de unga pojkarna först och slog med käppar och pinnar på buskar och trän för att skrämma undan giftiga ormar, spindlar och vilddjur så att stammens kvinnor och barn tryggt kunde förflytta sig.
Sådant livsviktigt beteende för överlevnad är djupt nedärvt i generna och överges inte så lätt.
Sen vet inte kroppen att giftormarna är borta från Humlegården och Tantolunden.
Ja det är verkligen spännande vad man kan få reda på om hur dessa varelser levde bara genom att studera ett par kvarlämnade benknotor!
Nu är det väl så att inte allting utgår från benknotor. Det finns ju faktiskt jägar- och samlarfolk i den tid vi lever i också.
Är det så?
12-åringen önskade sig Playstation Move i födelsedagspresent, vilken grej!
Han rör sig 2 timmar ”extra” per dag nu. Igår hade han sjuk träningsvärk i armar och rygg. 😉
Ingen ska säga att den nya tekniken inte har något gott med sig… 🙂
Tycker att du lyfter en mycket intressant diskussion, tack!
Det gjordes en undersökning en gång om hur vuxna hälsade på ett nyfött barn beroende på om det hade en blå eller rosa mössa på huvudet. Resultatet var i mina ögon skrämmande. De med rosa mössor möttes med mjuka röster och gullande och de med blåa möttes med en tuffare, coolare ton och väldigt lite fysisk beröring. Det har också gjorts en studie på ett dagis i sverige där personalen filmades av kameror som alla kände till men som var dolda. I intervjun som följde menade de alla att de var förvånade över att de behandlade de små pojkarna och flickorna så enormt olika. Även den lilla handling kan göra stor inverkan, varför tog de automatiskt upp flickorna i knät när de knöt deras skor men inte pojkarna?
Självklart är det skillnader mellan killar och tjejer, men å andra sidan är det stora skillnader mellan tjej och tjej och kille och kille också. Själv har jag två söner som skiljer sig extremt mycket från den ”killmängd” du talar om, vilket inte heller varit så lätt alla gånger. De har alltid varit otroligt måna om alla, snälla, lugna, milda i sitt sätt. Har det med deras gener att göra eller att jag av hela mitt hjärta önskade mig söner- goa, mysiga, varma söner- och därför behandlat dem som sådana? Tja, den som det visste!
Ja, jag har också sett de där undersökningarna – skrämmande. På mina barns dagis hade de ett mycket medvetet genomtänk, men på deras skola har man valt bort att jobba med genusperspektiv – det återspeglas verkligen i rollerna i klassrummet. De pojkar du pratar om, och som klarar av att stå för det, är så otroligt få. Även om de förstås finns, är det svårt att stå emot den massiva ”kill-jargong” som råder på skolgård och i korridorer. Sorgligt.
Det där med genuspedagogik för barn är ju fantastiskt på sitt sätt men är det inte att börja i fel ände? Barn gör ju som vi vuxna gör inte som vi säger till dem att de bör göra. Pojkar tar plats för att de får utrymmet.
Det finns en film som gick upp på biograferna under 2010 som heter ”Tusen gånger starkare” och är gjord av samma regissör som gjorde ”ebba och didrik” samt ”Glappet”. Den tar upp klassrumsproblematiken på högstadiet. Killarna tar all plats och tjejerna får stå tillbaka. Men så kommer det en ny tjej som levt sitt liv i andra länder och inte är van vid att anpassa sig så som de andra tjejerna gör. Hon tar plats och hon rör om. I slutet av filmen säger någon av de andra tjejerna till henne att hon ser hur det verkligen ser ut och att de behöver henne. Svaret som den nya tjejen ger är klcokrent. ”Vad har du själv gjort åt det då?”
Hon har ju rätt. Vi kan fortsätta att peka på syndabockarna men vi måste lära oss själva, samt de yngre tjejerna, att ta plats, att det är okej att säga ifrån oavsett vem det är som trampar på oss. För om vi slutar finna oss i vår roll så måste det omskapas nya roller.
Idag får en kvinnlig professor 15.000 kronor mindre i lön än den manliga kollegan i rummen intill. Det är pinsamt och inga gener kan få oss att tolka världen på det viset. Dock tolkar våra barn världen genom att se oss handla i den.
I samhället råder manliga värderingar, vare sig vi vill det eller inte. Jag är lite rädd för det där talet om att kvinnor ska ”ta för sig”. Jag förstår att tanken är god, att man vill uppnå jämställdhet, men det ska samtidigt ske på manliga villkor. Att ”ta för sig” är, som jag ser det, en manlig värdering av hur man ska bete sig för att få sin del av kakan. Man ska vara framfusig, göra sig hörd, ta plats, slåss för sin rätt etc. För mig står de feminina värdena för ett annat förhållningssätt, men vi är så vana att se allt ur patriarkatets perspektiv att vi automatiskt nedvärderar det som är kvinnligt: grupptillhörighet, solidaritet, lojalitet, lyhördhet, att bereda plats för andra etc. I den patriarkala modellen ska vi slåss på individnivå. Jag gillar inte det, vare sig kampmomentet eller individtänket. Det är en sorts feminism som för mig har accepterat de grundvillkor som är precis dem jag vill komma bort ifrån.
varför måste jag slåss för att visa att jag inte tycker att det är okej. Vi har inte rikrigt samma definition av ”att ta för sig”. Om jag slutar spela på den roll som jag hela tiden får tillskriven mig som kvinna blir jag inte heller samma måltavla. Om jag säger ”du får inte kalla mig lilla gumman” när jag blir tillrättavisad på ett fult sätt så visar jag att jag är en person som jag anser ska bli tagen på allvar. jag accepterar inte att en person, oavsett vilket kön den har, sätter sig på mig.
Jag tror att vi håller med varandra för jag vill inte heller ha ett krig på manliga premisser. Dock tro jag att det ligger i handlingarna hos vuxna personer gentemot varandra först och främst. Där har vi inte kommit så långt tyvärr.
Vilka är de feministiska värdena för dig? I min värld är de feministiska värdena att vi ska ha rätt till samma saker, att det inte ska spela någon roll vilket kön jag har när det kommer till arbete, lön osv. Ha! det där låter lite som en utopi men du förstår vad jag menar. Jag anser att vi bör ta bort referensramar så som kvinnligt och manligt eftersom det tyvärr ramar in människor i kategorier som just de där människorna vi ramar in kanske inte har lust att vara i.
Nej, du har nog rätt i att vi har lite olika definitioner. För mig är det där med att tjejerna ”ska lära sig att ta för sig” är en grej som ofta hörs när det talas om störiga grabbar i skolan. Det är mao tjejerna som ska korrigeras. Igen. Jag kan bli galen på det. När det gäller feminism så anser jag självfallet att jämställdhet och lika villkor för män och kvinnor ska råda. Men jag är ingen ”likhetsfeminist”, dvs jag tycker inte att det optimala vore om vi utgår från att män och kvinnor är samma och ska göra allt på samma sätt. Jag tror på olikheterna, men också på att de ska värderas lika. När jag var yngre var jag ihop med en kille som var duktig på att mecka. Jag själv var duktig på att sy (sorgligt bortglömt, tyvärr). När vi bytte tjänster, han lagade min cykelpunka och jag lappade hans jeans, blev hans feministmamma förskräckt. Att mecka var så mycket finare i hennes ögon, för det var en ”manlig” kunskap, och därför borde jag lära mig det istället för att värdera min förmåga att sy. För mig är det ett exempel på hur tokigt det blir när man söker jämställdhet via ett manligt synsätt.
Var pojkvännens mamma lika intresserad av att hennes son skulle sy själv så som att du skulle kunna mecka? Jag håller med dig, kunde inte du få göra det du var bäst på och han få göra sitt.
jag tror också på olikheterna men jag är noga med att påpeka att det är olikheter på individnivå och inte för att vi har olika kön (jo, de biologiska men det har egentligen inte med genus att göra. Inte i den ursprungliga debatten. Det har dock smygit sig in i den under tiden. ”Kön har vi från början men genus skapar vi helt själva”. Källa: Hirdman och Butler).
Nu när jag tänker närmare på olikheter så trasslar jag till det tror jag. För där kan ju olika ändamål styra. Så länge individen väljer själv utefter var den mår bäst av kan jag tycka att tjänster och gentjänster är en bra deal (och jag vet att normer styr därav att jag anser att det är vi vuxna som ska bryta våra innan barnen ska ”genustvättas”. GP listade de med mest makt i Göteborg och det var skrämmande få kvinnor. Där kanske vi ska börja innan vi går på dagis ;)).
Är det dags att sova när man använder parenteser istället för punkt och stor bokstav?
Stereotypa könsroller har inget positivt med sig – håller helt med. Men att vara kvinna, respektive man, på det sätt man själv väljer utifrån läggning och personlighet, är gott. Det ena är INTE finare och mer eftersträvansvärt än det andra – det är min bestämda åsikt. Heja olikheterna!
Hoppas du fick en lång natts sömn! Det fick jag 🙂
Det fick jag. Jag hade dessutom varit på världshistoriens mest pinsamma dejt (jag överdriver inte) innan på kvällen så jag sov som en stock 😉
Nej, vad spännande! Berätta!
Jag vet inte om jag kan med att lämna ut det i ett öppet kommentarsfält. Jag berättar gärna och jag tror väl inte att han skulle hitta hit men eftersom det skulle bli så otroligt fel om det sket sig så just i detta forum får vi utelämna det. Du har min mailadress om du klickar på redigera nedanför min kommentar, ifall du vill veta =)
Nej, förlåt, jag ska inte vara så nyfiken! Det är bara det att allt som avleder mig från bokresearch just nu tycks mig oerhört ANGELÄGET 😉
haha! jag känner igen det där. Skulle jag plugga hemma hade jag städat och skurat toan och ansett det vara enormt spännande.
Du behöver inte be om ursäkt. Grejen är den att historien om den pinsamma dejten har blivit daglig följetång och det blir bara mer absurt för var dag som går och jag vill inte riskera att platsen jag är på dagligen blir mer pinsam än vad den redan är. Det är alltså inget fel på din nyfikenhet utan att det är jag som är lite restriktiv.