Jag tror nog att jag är lite kär i min förläggare. För det ska gudarna veta att hon inte hade någon lätt uppgift idag. Dels krävde jag total ärlighet och, tro mig, jag hade uppfattat minsta lilla sanningsskorr! Dels skulle hon vara entusiastisk och stöttande. Ingen lätt kombination. Men … hon klarade det. Vilket proffs!
Okej, ärligheten först: Det krävs jobb, men antagligen mindre än jag tror. Kritiken var dock central, dvs avgörande för bokens kvalitet, och förmodligen precis vad jag själv skulle ha sagt om någon tvingat mig att formulera den. Sammanfattat i några korta punkter kan man säga att det handlade om att:
1. Huvudpersonens motiv måste fördjupas. Varför sker det som sker?
2. Bokens centrala relation måste förklaras i ett vidare perspektiv.
3. Några av sidokaraktärerna behöver utvecklas.
Inga småsaker, men jobbet behöver – i bästa fall – inte bli så omfattande som det låter. Ibland räcker det i det här skedet men en antydning här och någon mening där för att få till det. Nu krävs det mer än så denna gång, men mycket handlar i alla fall om småjusteringar. En glädjande sak var att Eva tyckte boken var till ”90%” klar. Jag hade kanske chansat på 60%.
I övrigt (och hon blir nog sur om jag inte skriver det här ) så tyckte hon att det var …. öhhhhh. Här skulle jag skriva något positivt, men vet ni, jag kommer inte ihåg en enda positiv sak. Det är sådant som kallas selektivt minne. All kritik hon kom med var klockren. Det fullkomligt sjöng i mig: Ja! JA! JAAA! Men när hon sa snälla saker fanns det liksom ingenstans för de orden att häfta vid. Trist men sant.
Vad som är bra med Eva är att hon ser min utveckling. Att det inte handlar om vilken bok som vore ”bra” eller ”lämplig” att skriva, utan att jag skriver den bok jag måste skriva. För så är det verkligen. Jag har inte haft något val, det var den här eller ingen. Och många gånger längs vägen har jag, ärligt talat, övervägt det andra alternativet seriöst.
Eva berömde mig också för att jag kan ta kritik bra, det kommer jag i alla fall ihåg. Att jag inte försvarar mig, utan verkligen anstränger mig för att ta tillvara på de synpunkter jag får. Det blev jag stolt över. Och apropå det kommer här ett författarråd:
Om du verkligen vill bli bättre som författare måste du vara beredd att ta kritik. Det är helt ointressant hur du tänkt, eller vad du menade när du skrev. Det enda som betyder något är hur läsaren uppfattar det. Låt människor du litar på läsa dina texter och komma med feed-back. Och lyssna noga till vad de säger. Du har haft 250 sidor på dig att lägga ut texten, i det här läget ska du bara vara tyst och lyssna. Ödmjukt.
Eva lovade mig ett manus senast nästa måndag med konkreta synpunkter och förslag som jag kan arbeta utifrån. Det blir så himla mycket lättare då. Att sitta med den egna texten och försöka se hur man ”fördjupar en karaktär” är fruktansvärt svårt.
Till sist kom vi överens om att boken får komma till hösten istället för till sommaren 2011. Det blir för stressigt annars med omslag, titel (har ingen ännu), presentationstexter och foton. Skönt. Däremot sa vi att boken ska vara färdigbearbetad till mitten av december. Sedvanlig redigering kan vi ta därefter, men tills dess ska texten ha sin slutgiltiga form klar. Med tanke på att jag bara har två dagar i veckan för skrivjobbet fram till dess lär tempot bli hyfsat högt ändå.
Det var dagens rapport det. Nu ska jag laga potatissoppa med persilja och timjan från landet. Och så har Laura gjort hallonpaj till efterrätt. Mums!
Du är fantastisk som delar med dig av dina erfarenheter, som verkligen vågar skriva om dina tvivel och om bister kritik och om uppmuntran. Och som då och då kastar in bilder av bröd som får det att vattnas i munnen. En kvinna med många kvaliteter!
Tack Annika, jag blir glad för det du skriver!
Gott att höra att mötet gick bra. Du verkar ha en så vettig och duktig förläggare! Det måste vara värt mycket.
Inte för att jag vet nåt om förläggare men jag förmodar att det finns olika sorters förläggare. Trevliga, sura, gnälliga etc precis som det finns olika sorters läkare och lärare och ja, ta vilken yrkesgrupp som helst.
Det måste vara himla nervöst att gå till ett sånt möte. Speciellt som din man inte direkt hoppad högt av glädje när han läste manus enligt vad du skrev i bloggen.
Jag är SÅ nyfiken på den här boken! När du säger ”jag skriver den bok jag måste skriva. För så är det verkligen. Jag har inte haft något val, det var den här eller ingen.” då undrar man ju SÅ vad den handlar om!
Tänk att man ska behöva vänta så länge! 🙂 Ja ja, den som väntar på något gott osv.
Lycka till med ”finjusteringarna”!
Tack!
Då ser jag fram emot hösten 2011!
Nej nej, gör inte det – den är bara skit! Fråga Lasse får du se 😉
Så bra att det blev ett konstruktivt möte. 🙂 Och vad härligt att du är bra på att ta kritik, det är ju verkligen en kanonegenskap! Håller med dig om att det är så mycket lättare att jobba med sin text om man får kommentarer i den. När man får den kommenterade texten så kan man ju också där få positiv feedback genom att se vilka sidor och stycken som är okommenterade. För som min handledare sa en gång. ”Ja Hélène, jag har kommenterar på 20 sidor men de 23 sidor jag inte kommenterat de är redan välformulerade och tydliga”.
Sen låter det ju otroligt behagligt att bara sitta tyst och ta in den feedback man får. Jag har önskat mer än en gång att det var så i min värld, men på våra seminarier så ska man försvara, svara på frågor och motivera varenda liten bokstav.
hoppas du nu är fylld med ny kraft inför arbetet med manuset! skickar positiva skriv vibbar!
Det är klart det är stor skillnad på en skönlitterär text och en avhandling. Du ska ju verkligen kunna motivera och försvara det du skriver, medan det i mitt fall är det läsarens UPPLEVELSE som gäller.
Och det där med att ta kritik, jag tror nog inte jag är någon expert på det generellt (eller rättare sagt, det vet jag att jag inte är), men i just det här fallet var varje ord av kritik en bekräftelse på det jag redan visste (men inte orkade ta tag i).
Ja, visst är det skillnad och båda har sina speciella svårigheter och utmaningar tänker jag. Tänk om man kunde skriva en avhandling som gav läsaren en litterär upplevelse, det vore något det! 🙂
Så härligt att mötet gick bra!
Justeringar så här i efterhand kan vara tidsödande, men du får trösta dig med att det hårda arbetet är ju redan färdigt.
Det känns alltid bättre och är mer uppmuntrande när du har fått veta att historien kommer att ges ut.
Jag önskar att det kändes uppmuntrande, men som professionell författare är den där lyckokänslan över att bli utgiven liksom lite nött i kanten … Just nu är fokus mest på jobbet som återstår.Men tack för uppmuntrande ord!
Jättebra råd! Kände mig tvungen att citera dig på min egen blogg för det var så bra.
🙂