… heter en ny serie i SvD. Mycket spännande, tycker jag som funderar en hel del över hästar och ridning. Det finns en massa gammal otäck militäranda inom hästsporten som går ut på att man ska visa vem som bestämmer till vilket pris som helst. Jag har också hållit på så, men inuti har det inte känts bra och ofta känner jag mig obekväm i stall eftersom jargongen är så hård. Inte är väl meningen att hästen ska lyda för att den är rädd? Det handlar väl ändå om förtroende mellan människa och häst? Men småtjejerna i stallet får fortfarande lära sig att vara ”bossiga” stället för att tala mjukt och lugnande med en häst som är sur eller visar aggressivitet, och rida ska man göra ”mellan bett och sporre”. Artikeln idag handlade om en coach som jobbade med ridrädda människor. Läsvärt!
I morse kom Rosa över till mig i sängen. Hon hade drömt en mardröm. Katten vaknade också till och kröp ner under täcket på andra sidan. Där låg jag mellan de där varma, små kropparna och kände mig som världens rikaste människa. Fast rysligt obekvämt var det.
Ingen tårta den här veckan – Lyckans hjul ligger kvar på 12:e plats i Tyskland. Men, hey, jag är nöjd! Idag fick jag också tyska omslaget till Bara vanligt vatten (Das große Glück kommt nie allein). De verkar vilja göra mig till Queen of Bohoinredningschic! Kolla här!
Hur viktigt är det att veta vad våra handlingar leder till innan vi påbörjar dem?
Den frågan var en av många när jag träffade klokaste kloka Henrika idag. För min del övar jag på att inte försöka förutse konsekvenser. Att våga göra det som intuitivt känns rätt utan att kräva facit i förväg. Hu, vad svårt det är! En röst i mig vill ständigt veta VARFÖR och VAD SKA DET LEDA TILL? Jag försöker resonera med den där rösten och säga: Det vet jag inte, men nu gör jag så här för det känns rätt så. Dessvärre hjälper det sällan. Som nu med boken (ni vet, den jag inte skriver …). En del av mig är i ständig protest mot beslutet att avvakta. Vad ska det vara bra för, skriker rösten uppkäftigt. Sätt dig ner och skriv, hur svårt kan det vara mänscha?!
Ja, hur svårt kan det vara?
Träffade Lena också. Hon har precis, efter en del ekonomiska våndor, hyrt en fin lokal för sitt jobb som massör. Och vad händer? Hon bryter armen och kan inte jobba. Och ändå var hon så cool. Satt bara där med ett leende och konstaterade att det nog fanns någon mening med det också. Ibland förstår man ju inte den där meningen, men att ändå våga lita på att den är stort tycker jag. Heja!
Och sedan, som om jag inte redan hade fått mer än en dagsranson av kloka vänner, ringde Erik från Gotland. Erik är världens bästa bagare – och då överdriver jag inte. Så vad gör han? Bakar surdegslimpor och dinkelbröd och vältrar sig i berömmet från alla som tycker hans bröd är just världens godaste. Nej. Han bakvägrar – för att det inte känns rätt att baka just nu. Wow!
Att lyssna till intuitionen utan att veta vart den leder oss är stort. Heder åt alla som vågar! Och åt alla som inte vågar också, för den delen. Jag läste förresten något idag, att om man velar ska man vänta. Tror det är ett gott råd. Grumligt vatten brukar klarna när det får stå en stund.
PS. Ingen astralkarate igår eftersom föreläsningen var inställd. Och jag som var så himla nyfiken. Med all respekt, men det låter så wacko! Kanske skulle det bli tillfälle senare i veckan, återkommer i så fall.
Har precis varit och sett Till vildingarnas land. Ingen jamsig Disney-estetik där inte! Starka känslor, vackert filmad och mycket poetisk. Om jag hade haft söner (eller varit man själv) hade jag nog uppskattat en film som tar pojkars sätt att visa känslor på allvar. Det där stökiga, bråkiga, brötiga som jag inte förstår mig på, men som jag inser är min begränsning och inte pojkarnas. Men jag tyckte om den ändå och det gjorde Rosa, 8 år också. Det är 7-årsgräns och den känns vettig – en pojke i 4-5-årsåldern på raden bakom grät förtvivlat i en av slutscenerna. Och lita inte riktigt på den här trailern, de har gjort den gulligare än filmen egentligen är.
Och så en liten uppföljning till den fria viljan. Slog upp en bok och hittade det här citatet. Tål att filosoferas över.
Antingen litar man till en större helhet, fortsatte han. Man anar att det finns någonting bortom allt detta, vars storlek och styrka inte är begränsad. Då denna kraft i sig är ändlös, finns det ingenting att konkurrera om. Eller så upplever man sig vara ensam. Hela ens identitet är knuten till jaget, något som till sin natur kommer att upphöra. Därmed blir allting begränsat.
ur Kungens alla hästar av Emelie Cajsdotter
I kväll ska jag gå på en mysko föreläsning (astral karate, någon?), återkommer om det!
Någon gång måste det ju bli innan vintern är över (någon gång i maj, suck), tänkte jag och tog med Rosa ut till pulkabacken. Ett och ett halvt åk blev det för min del. Fast det roligaste var nog att försöka fotografera varandra. Jag tycker Rosa lyckades ganska bra.
Vårt sammanlagda På spåret-resultat igår blev förresten uselt. Var det ovanligt svåra frågor? Jag menar, Örnsköldsvik … Ishockey … Heder åt lagen som var så duktiga! Jag har suttit i de där burarna och vet att det lilla man kan hemma i soffan förvandlas till damm i vinden framför tevekamerorna. Jag skrev en krönika om min insats, som en sorts traumaterpi. Lägger ut den här om ni vill läsa. Fortsätt läs »
…till alla fina vänner, kända och okända som hänvisar till den här bloggen: Camilla, Denise, Henrika, Mats, Tryingtofollowmydreams, Sandra Gustafsson, Mia m.fl. Jag häpnar över nätets förmåga att binda samman människor. Ni är välkomna!
Finns det ett ”rätt” val och i så fall också ett ”fel”? Vilken hemsk tanke, jag håller helt med Morr (läs kommentaren)! Men nog finns det väl val som skapar bättre eller sämre förutsättningar för oss själva och andra? Och nog kan vi väl lära oss inför framtiden av val vi gjort tidigare?
Anneli skriver att det fria valet också ger oss möjlighet att välja både gott och sådant som är mindre gott. Så sant så. Vi kan välja hur illa som helst (och gör det rätt ofta också). Det är alltså inte den fria viljan som på något vis skulle vara god i sig, det är vilken drivkraft vi väljer med som är avgörande. När jag pratar om att kliva utanför egot så menar jag att vi – om vi kan få fatt i vår egen inre röst – kan fatta klokare beslut. Men för att höra den där rösten krävs ett visst mått av stillhet, för att inte tala om mod. Jag försöker verkligen, men det är svårt – egots röst är högljudd. Ändå tror jag bergfast på envisheten i att gång på gång försöka lyssna.
Nu är det snart fredagsmys. Vi kör varannan vecka Let’s dance (barnens val) och varannan vecka På spåret (föräldrarnas val). Ikväll är det På spåret-dags och Lasse kommer som vanligt triumfera i tevesoffan. Han är ruskigt, komplexskapande allmänbildad. Jag skyller på att det är hans jobb, och förresten har han inte skrivit en endaste bok … Ha!
Spännande det här med den fria viljan. Mia skrev en intressant kommentar om att det är just föreställningen om att vi har en fri vilja som skapar ångest i oss. Om jag nu kan välja allt gott i världen, varför gör jag inte det? Varför lever jag med vrede, sorg, komplex och annat skräp? Min tanke i detta är att vi (möjligen undantaget några munkar i Tibet …) lever fångna i vår egon, men att det finns en väg ut. Och hur ser den då ut? Maila gärna svaret till … Nej, bara skojar. Det är ju det här som är så oändligt svårt. Jag skulle till och med vilja säga att det är människans största utmaning. För se på alla problem i världen, de kommer ur människans ego: girighet, förtryck, krig, rovdrift av naturen etc. Jag tror att vi först måste få syn på våra egon, och sedan börja ana att det finns något som är större (själen, det gudomliga eller vad man nu vill kalla det). Först efter det kan vägen ut också skönjas.
Lite filosofiskt det här. Man kanske skulle prova pingisbollen en stund … :-)
För er som vill läsa Ulf Åsgårds invändningar i sin helhet så har jag fått lov att lägga ut dem här. Fortsätt läs »
Haha, nu ligger Luther på minus ska jag säga! Den här veckan har jag nämligen gjort en massa meningsfulla saker utan att jobba ett enda skvatt (bortsett från På minuten i måndags …)
Idag har jag fått en ny vän, bara en sådan sak. Sten heter han och vi träffades på en pilgrimsvandring i somras då han var vår guide. Ibland är det ju så där att man liksom känner igen någon, som att man vore gamla bekanta utan att ha träffats förr. Så var det med Sten och vi har mailat lite fram och tillbaka sedan dess. Nu sågs vi för första gången sedan i somras och tre timmar flög iväg som ingenting. Jag höll på att missa yogan för att samtalet var så roligt och fick slänga mig iväg i sista sekunden och sedan träna i yllebyxor med pressveck … Det är sånt man får ta.
Det slår mig ibland hur lite man vet om andra och hur lätt det är att skaffa sig en ytlig bild av människor. Han är si och hon är så, slänger man ur sig utan att reflektera över att var och en har sin historia, sina svårigheter och sina glädjeämnen. När Sten började berätta om sitt liv satt jag mest och gapade och utbrast i ett och annat ”Äh, lägg av?!” För jag måste erkänna att jag tyckte han verkade ganska … hm, ordentlig till en början. Men man kan väl lugnt säga att jag fick mina fördomar malda till trasor. Jag älskar verkligen sådant, att få bli förvånad och utmanad i mina ytliga omdömen. Tack!
Här är en bild på min nya vän som har ett så stort och klart lysande hjärta att det till och med skiner genom jackan …
Och apropå förra inlägget, om den fria viljan. Det var inte meningen att låta raljant över åsikten att vi är våra föreställningars fånge. Är det någon som kan argumentera för en sådan sak så är det Ulf Åsgård, han är definitivt en av de skarpast slipade knivarna i lådan. Det är bara det att jag inte ser livet så. Om jag inte trodde det fanns något som var större än mina egna tankar och känslor skulle jag förmodligen bryta ihop av depression eller allmän livsleda. Kanske är det en illusion att det går att bryta sig ur sina föreställningar, men i så fall väljer jag att behålla den. För min del handlar det om att se livet som meningsfullt och i ständig utveckling.
