Idag har jag varit utanför min bekvämlighetszon, och som vanligt var det Thindra som puffade mig dit.
Jag har ju ridit länge, men hoppat med häst har jag i princip inte gjort sedan jag var tolv. Idag var det dags. Under överinseende av tränare Peter skuttade vi över bommar på säkert 40-50 cm höjd 🙂 Jättekul! Jag har ju medryttare som hoppar Thindra regelbundet, så för henne var det förstås ingenting, men för mig var det faktiskt ett stort steg. Vet inte om jag inbillar mig, men det kändes som Thindra var stolt över mig. Hon skötte sig i alla fall exemplariskt, som för att visa att ”det var väl inte så farligt!”.
Tänk vad man växer när man vågar, när man gör världen lite större än den var alldeles nyss.
Finns det något du skulle vilja göra, fast du tror att du inte vågar?
Alla dessa sidor 
Det finns massor! Det är inte mycket som går upp mot känslan att vinna sitt eget bragdguld. Har jobbat under hösten med att våga tala om det jag brinner för inför större publik. Det har gett mig massor med kickar. Att våga ta plats är min utmaning.
Hoppa fallskärm hade varit otroligt häftigt att pröva på. Men sen börjar man tänka på allt som kan gå fel också. Men jag hade velat uppleva friheten de där sekundrarna (eller är det minuter?) man faller fritt. Kanske en dag….läste om nån i USA som gjorde sitt första fallskärmshopp som var runt 80-85 år så det är väl aldrig försent! 🙂
Ja men visst är det härligt =)
Har i många små steg gjort så i tre års tid. Botat den värsta skräcken för många och absolut för mig. Att tala inför en grupp människor. Via Toastmasters har jag fått möjligheten att träna och växa. Ryser av välbehag när jag läser det du skriver Kajsa för jag känner så väl igen känslan.
Har idag inga större problem att tala offentligt och har hållit mina första egna föreläsningar och det från att varit nära döden varje gång jag skulle öppna munnen inför fler personer än två.
Att det sen fått härliga biverkningar som skrivarglädje och ger ringar på vattnet i form av blogg är bara underbart.
Jag kanske ska sitta på en häst i sommar. Det är fullständigt utanför min världskarta men vi får väl se. Nu i vinter har jag vågat klappa och stå bredvid en unghäst och bara det är en stor grej.
Jag skulle vilja våga leva!!! Ja, det låter säkerligen besynnerligt, men så är det i alla fall. Jag har i hela mitt vuxna liv lidit av social fobi, svårt panikångestsyndrom, och om ni bara visste hur det har begränsat mig! Jag har i alla år bara ”sett på”, om ni förstår hur jag menar? Det är faktiskt modigt av mig att berätta det här, för ni ska veta att jag skäms för hur jag blivit. Mer än jag kan uttrycka i ord. Men nu tar jag ett hopp… så får jag se var jag landar….
Britt-Marie det låter långt från besynnerligt. Det låter modigt! Bara att komma till insikten är en bra bit på väg.
”Jag skulle vilja våga leva!” Vilken underbar mening.
Så hoppa du. Känslan när du landar är värt det =)
Du behöver inte skämmas Britt-Marie. Vi har alla något att kämpa med. Vissa har det jobbigare än andra. jag håller med om att du är modig som berättar. Det är ett stort steg du tagit. Se om du kanske vågar ta nästa steg. Vad det är bestämmer du själv.
Jag skulle vilja utnyttja gymkortet jag betalar för varje månad. Jag skulle vilja simma. Jag klarar bara inte av det eftersom jag ”vet” att jag blir stirrad och blängd på med förfärade, nedvärderande blickar. Kanske inte så mycket på gymmet som i simhallen men det är en tröskel hög som Mount Everest, Kebnekaise och Anderna kombinerat.
Jag skrev ett ganska långt svar, och så bara försvann det! Snopet.
Jo, jag tackar dig Heike och dig Bonita för era hjärtevärmande svar på mitt inlägg. Det är hemskt att behöva skämmas för något som man inte rår för. Jag förstår att det finns många som har liknande eller andra problem att brottas med, och det jag önskar det är att vi människor skulle vara snällare mot varandra. För det är vi inte, det är min trista erfarenhet. En av dem… tänk om vi kunde se längre, djupare in i en människa, än bara till ytan! Å, så mycket fint och värdefullt som kan finnas i en människas inre, men som aldrig kommer fram i ljuset därför att vi inte vågar vara dem vi verkligen är. Vi tar på oss masker, vi är inte sanna mot oss själva, osv., och till sist så mår vi verkligen pyton. Men det krävs mod,mycket mod för att våga gå dit ut och verkligen vara oss själva, i alla lägen, utan förställning, utan att säga ja och nej till alla fast vi innerst inne menar tvärtom. Jag hoppas innerligt, Bonita, att du en dag får modet att både gå till gymmet och simhallen och högaktningsfullt skita i dumma, blängande ögon. Håll huvudet högt. Alltid, alltid högt. Du är värdefull!
Tack själv Britt-Marie
Hoppa!