En gnutta hopp

Vet inte om ni minns förra sommaren när Någonstans inom oss kom ut, hur jag fick en mycket högljudd, väldigt elak och cynisk recension av boken. Den gjorde mig ledsen förstås, och arg, men som författare biter man ihop och försöker att inte lägga energi på sådant (lättare sagt än gjort!).

Jag har fått många läsarkommentar sedan dess. Här på bloggen kan du läsa flera av dem (under Mina böcker/Någonstans inom oss). Fantastiska, glädjande och kloka reflektioner från er läsare. Idag fick jag en till, en kommentar som jag gärna delar med er. Och vet ni, jag är inte en större människa än att jag hoppas att den där recensenten skäms om hon läser detta.

Kajsa, Oj- jag vet inte var jag ska börja. Vad konstigt att din bok dök upp framför näsan på mig, mitt i ett olidligt sorgearbete, 4 mån efter min älskade mans plötsliga oväntade död. I kontrast till Rebecka och Mikael hade vi inget osagt, ingen konflikt och inget ouppklarat. Bara en stor, oändlig kärlek. Desto svårare är det givetvis för mig att gå vidare ensam. MEN…jag undrar hur du fann denna berättelse,hur du ”vet” hur det är på andra sidan. Jag tycker din beskrivning av människor och de som gått ur tiden är helt magisk. Jag känner dessutom igen mig i Mikaels sorg så mycket. Känns som bara en person med egen erfarenhet har kunnat skriva. TACK för den här boken. Den ger mig en gnutta hopp. Gabriella.