Det är som om mitt liv just nu består av fyra delar. Fyra universum jag kliver in och ut ur, lätt personlighetskluven.
Först är det familjen och hemmet, barnen, väckningar, läxor och allt praktiskt med matlagning, städning och räkningar. Det här är basen, det som håller ihop mig och sliter ut mig på samma gång. Utan familjen, ingen Kajsa.
Sedan är det tv-programmet, Svagaste länken. På torsdag börjar vi repa och på måndag kör vi skarpt med första inspelningen. Sedan följer fem superintensiva veckor med jobb i studion. Hur det blir och vart det leder har jag ingen aning om, det är ren magkänsla som regerar detta universum.
Mitt tredje universum är mitt författande och förstås nya boken, just nu lite på skymundan men jag har flera evenemang inbokade under hösten så vi kommer fortsätta umgås en del, min roman och jag. Och tur är väl det, jag är inte riktigt färdig med den ännu! I den här sfären rör sig också frågan om vad som händer sedan. Ska jag fortsätta skriva, och i så fall vad då?
Till sist då – hästen. Med resorna till stallet och evighetslånga bilköer tar det mig aldrig mindre än fyra timmar att åka dit, men väl där är jag i harmoni. Att borsta och tvätta leriga ben, packa höpåsar och göra foderlådor är lika roligt som att rida. Det spelar ingen roll om vi går på en promenad i skogen, tar ett pass på banan eller bara pysslar. Vår relation utvecklas i många riktningar just nu. Det är fint att få växa tillsammans.
Jag förstår känslan, delar ju till viss del det där att befinna sig i flera olika viktiga sammanhang samtidigt. Jag fick ett ganska gott råd nyligen som jag försöker följa. Rådet går ut på att aktivt tänka på sin närvaro i det sammanhang man är och så långt det är möjligt inte tänka på de sammanhang man för stunden inte har möjlighet att vara i, och tänker man ändå på det så ska man påminna sig själv att det är ok ändå.
När jag har tillämpat det rådet har det hjälpt mig göra mig mer fokuserad på den uppgift jag har, samtidigt som det minskat det dåliga samvetet jag känt för de uppgifter jag just då inte har möjlighet att utföra, eller sammanhang jag inte kan vara i.
Vissa skulle säkert kalla det mindfulness. Jag kallar det inget speciellt utan konstaterar bara att det funkar ibland och reducerar en del stress.
Helt rätt! Periodvis får jag också det där att funka och då blir allt så mycket enklare!
Blev lite rädd när du ifrågasätter i fall du ska skriva eller inte.
Har du tänkt att kanske lägga det på hyllan?
Kram
Inget är skrivet i sten, inte ens kommande böcker …
Sluta inte för allt i världen inte skriva, Kajsa. Jag och många, många med mej behöver dina böcker. Någonstans inom oss gav stor tröst….Tänk om det kunde vara så ändå…
Tack
Varför skulle det inte kunna vara så? 🙂