Fick en fråga från Josefin:
Kan du inte berätta mer om säljkonferensen och hur du tänkte kring att presentera din bok? Sånt där är alltid så galet svårt tycker jag.
Som författare behöver man ganska ofta presentera sin bok i olika sammanhang. Det kan vara på ett bibliotek, för bokhandlare, för betalande publik på en ”Bokens dag”, på bokmässan, i en intervju etc. Oavsett vilket sammanhang det är syftar en sådan här muntlig dragning till att väcka nyfikenhet. Målet är att alla som lyssnar ska vilja gå hem och läsa. Men en presentation syftar också till att visa vem du är – annars kunde ju vem som helst berätta om boken. Försök därför att vara så personlig du kan och känner dig bekväm med.
Den presentation jag gjorde härom veckan var alltså på förlagets egen säljkonferens, en dragning för alla dem som ska jobba med boken i nästa led: sälj, marknad och pr. Den här gången gjorde vi så att min förläggare ställde några frågor som jag svarade på – enkelt och smidigt. Annars får man göra det själv, det brukar handla om tio minuters prat. Inte mycket, så det gäller att ha koll på vad som är väsentligt att förmedla.
I en presentation bör man fokusera på bokens tema snarare än på handlingen i detalj. I det här fallet ska ju säljarna i sin tur presentera boken för inköpare, och de hinner förstås inte läsa alla titlar på en säsong. Därför bör man hjälpa dem med en kortfattad beskrivning av innehåll och tema. Typ: Det här är en kärleksroman, en bok om försoning och om att inte stanna i det förgångna. Det där är inte alltid så lätt som det låter. Att sammanfatta sin text är svårt, och det kan vara bra att ta hjälp av sin förläggare för att hitta rätt beskrivning. Vad som inte är så lyckat är att gå in i för mycket detaljer och förvecklingar. Sådana turer kommer ingen ihåg ändå. Får du trettio böcker presenterade för dig på en dag så flyter till slut allt ihop.
Ta fram det som är unikt för just din bok, det som skiljer den från andra i samma kategori. Typ: Rebecka älskar verkligen sin man och vill göra allt för att reparera deras förhållande, problemet är bara att Rebecka är död …
En annan sak som brukar vara uppskattat av dem som lyssnar (oavsett kategori) är att berätta om hur boken kom till. Hur fick du idéen och hur utvecklades den? Det finns ju något magiskt över den där första gnistan, försök att minnas hur den kom till dig.
Rent generellt kan jag väl också säga att det alltid är bra att bjuda på sig själv. Finns det en personlig koppling till boken, något du själv upplevt som inspirerat dig, så berätta gärna om det.
Och försök att berätta så levande du kan. Låt dina karaktärer bli verkliga personer när du talar om dem, först då blir de intressanta för andra.
Och undvik högläsning, det är bara i undantagsfall det funkar.
Hoppas de här små råden kan vara till någon hjälp – lycka till!
Hej! (Första gången jag kommenterar här tror jag.)
Tack för bra tips! Jag har precis gjort en bokintervju, (min allra första men förhoppningsvis inte min sista) och så fort jag sa vissa saker insåg jag att de inte var så viktiga för presentationen. Jag ska tänka på det i n n a n nästa gång. Om det blir en nästa gång.
Vill du dela med dig vad du tyckte det var som inte funkade? Kanske kan vi andra lära oss något!
Hei, Kajsa! Tusen takk for en kjempefin blogg, og for dine nydelige bøker! (Jeg er bibliotekar, så jeg anbefaler dem så ofte jeg kan:-) Har du lest: ”Vad jag pratar om när jag pratar om löpning”/ av Haruki Murakami? Her forteller han om livet, løpingen og forfatterskapet. Anbefales! 🙂 http://tinyurl.com/6gzcdde
Tack Anne, både för boktips och snälla ord!
Tack!
Kajsa: Min debutroman handlar om ett juridiskt problem jag själv hamnade i efter att ha försökt hjälpa andra att inte hamna där. Självupplevd berättelse alltså. Under intervjun blev det lätt så att jag pratade om mig, istället för om kvinnan i boken. (Ja, hon råkar ju vara jag, men jag har lagt berättandet utanför mig och vill gärna hålla mig till det.) Då blev det helt plötsligt inte lika intressant. Konstigt nog kanske, men hade jag suttit och pratat om mig och det jag gick igenom, då hade det säkert passat, men nu har jag gjort mig själv till en litterrär figur, och då passade det sig verkligen inte!
Aha, jag förstår. I mitt fall är det ofta tvärtom, att journalisten gärna vill veta vad som är ”jag” i mina romanfigurer. Något som kan bli väldigt tröttsamt i längden.