Det skulle ju gå så snabbt med genomgången idag, men nu satt vi med två manusbuntar att gå igenom. Dels min, dels korrläsarens. Över tre timmar av superintensivt arbete blev det innan vi var färdiga. Eller jag i alla fall, stackars Peter måste ju föra in alla ändringarna efter genomgången.
På måndag kommer det i alla fall att ligga ett rent, fint och korrläst manus i inspelningsstudion. Sedan tidigare vet jag dock att det alltid brukar bli några småändringar till under inläsningen. Det kan vara formuleringar eller ordval man märker inte fungerar när man läser högt, eller så är det små korrfel som undansluppit alla tusen genomläsningar. Förutom min blick följer ju teknikern också manuset, vilket ju innebär en dubbelkoll så här på slutet. På så vis är det en lyx att läsa in boken själv, att faktiskt få den där sista-sista chansen att hitta de allra minsta felen.
Och apropå fel, korrläsaren hade bland annat upptäckt att en Högberg ibland hette Höglund i texten… Hoppsan! Hon hade också en del anmärkningar av typen: Här står det anamma, menar Ingemarsson inte uppamma?
Jo jo, rätt ska vara rätt!
På ridningen gick det urkass idag. Red Nabantos och var så dålig att läraren fick korrigera mig rent fysiskt för att jag till slut skulle göra rätt. Här ska du ha armbågen. Nej, inte flytta den. Stilla – här! Kände mig som en nybörjare, och såg förmodligen ut som en sådan också.
Alla dessa sidor 
Kära Kajsa,
det låter väldigt jobbigt – men vad kul att du förbättrar manusen gång på gång. Och till slut ska du vara väldigt nöjd själv! Det här med att läsa högt är en bra metod, jag använder den inte sällan när jag översättar. Om det inte funkar att läsa något högt så skulle meningen ändras. (Tycker jag.)
Nu är det väl bara en fråga om flera dagar/veckor innan manusen änländer i Tyskland? Spännande.
Kram,
Stefanie
Tre timmar av effektivt arbete tycker jag låter fullkomligt utömmande men också just mycket effektivt… Grattis!