Skrivkramp eller växtvärk?

Tog mig en funderare igår. Varför funkar det inte med skrivandet just nu? Det är ju lätt att skylla på skrivkramp (inte för att jag någonsin haft det, men det verkar ju drabba alla författare förr eller senare), men det känns inte så. Försökte komma fram till om det är boken som strular eller om det är jag. Det är jag, kom jag fram till. Historien finns redan, och den är bra, jag kan inte skylla på att jag saknar fantasi och idéer. Eller förmåga att skriva, själva hantverket behärskar jag. Boken är oskyldig. Det är något annat.

Mina tidigare böcker har jag skrivit i en sorts naiv lust. Jag menar inte naiv som i barnslig utan som i omedveten. Jag har velat skriva, alltså har jag gjort det. Mycket enkelt. Vad själva poängen med det har varit har jag inte haft en aning om. Det har dessutom gått bra så jag har fått bekräftelse på att att det varit en bra väg att gå. Problemet är att jag blivit av med den där naiviteten. Jag ser mycket tydligare nu vad det är jag egentligen håller på med i mitt skrivande. Jag har hittat mitt eget tema som jag, helt omedvetet, upprepat gång på gång. Det vill säga budskapet att allt går att förändra, att vi kan välja på nytt i varje situation (sorry Ulf Åsgård, du har inte lyckats övertyga mig om motsatsen ;-)), att det alltid finns hopp. Jag tror att ni som har läst flera av mina böcker känner igen det här.

Det är som att jag tagit en tugga av det där förbannade äpplet i Paradiset. Jag ser alltihop med en ny klarhet och med den kunskapen försvann det där sköna, naivt omedvetna skrivandet.

Mitt slutsats efter gårdagens funderande är att jag måste börja skriva medvetet, om jag nu ska skriva alls. Hur man gör detta har jag dock inte en aning om. Jag tror det är vad hela den här pausen handlar om, att komma till insikt om att det är dags att gå vidare och finna nya vägar. Och då stämmer det som jag tänker, att det inte är skrivkramp. Det är bara växtvärk som har klätt ut sig till skrivkramp!

Ny frisyr. Ny hårfärg. Ny karriär?

Befinner du dig också på en plats i livet där du undrar vart du ska ta vägen nu? Kanske kan det här hjälpa dig att läsa? 

Mot nya stränder

Att släppa taget om gammalt är många gånger smärtsamt. Inte ror vi ut från land och hemifrån utan att våndas. Din färd har bara börjat och än så länge ser du land och huset du bott så länge i. Det sliter i dig. Borde du ha stannat kvar? Kan du fortfarande vända? Ja, visst kan du det. Men vill du? I djupet av ditt hjärta – vill du? Längtar du inte efter de fjärran stränder som färden måhända leder dig till? Är du inte nyfiken på de miljöer, varelser och smaker som väntar där?

I stugan därhemma finns allt du samlat på dig i livet – och det är inte lite och inte heller utan värde. Men det som är meningen att ta med har du redan stuvat i båten och resten bor i ditt hjärta och kan varken glömmas eller lämnas kvar. Du har allt, allt som betyder något, med dig. Du vågar.