Rädslospöken

På väg från stallet idag pratade Camilla och jag om rädsla, i det här fallet ridrädsla. Vi försökte komma till botten med vad den egentligen handlar om. Förlust av kontroll kom vi fram till. Att inte kunna förutsäga exakt vad som ska hända under ett ridpass. Man sitter ju på ett väldigt stort och synnerligen levande djur – ett flyktdjur dessutom. Saker händer. En fågel flaxar till, en jacka på läktaren prasslar eller som idag – snöskottare på ridhustaket … Bara jag fick veta att de skulle vara där blev jag nervös. Hästar är experter på att känna sådant. Jag fick verkligen jobba med mig själv för att inte låta nervositeten sätta sig i kroppen.

Ridning är fantastiskt om man vill få syn på sina rädslor. Hästen är som en levande barometer och reagerar direkt på din sinnesstämning och dina känslor. Det går inte att komma undan med ett – Äsch, det är inget! – de avslöjar dig direkt. Kanske är det därför jag dras så till hästar? No bullshit, liksom.

Det man får syn på i sig själv när man är rädd är ju inte alltid så smickrande. Jag menar, rädsla att förlora kontrollen – hur charmigt är det? Dessutom är det ju så att rädsla sällan yttrar sig som just rädsla. Istället får den oss att reagera med ilska, att avstå från saker som kunde berika oss, att undvika människor och situationer. Ju fler ”oavslöjade” rädslor vi bär på, desto större begränsningar har vi i våra liv.

Jag ska jobba vidare med mina rädslor har jag bestämt, och för det tar jag hjälp av hästarna. De är mycket goda lärare. Det är snöskottare också.

–

Hjälp, en fågel!