Jag har lagt ner min blogg, men om du är intresserad kan du hitta mycket att läsa här ändå. Under rubriken ”Mina böcker” finns mina personliga kommentarer till de böcker jag skrivit. Vill du lämna en egen kommentar om någon av dem kan du fortfarande göra det. Har du andra undringar eller frågor kan du nog hitta svar på en del av dem under ”Frågor och svar” eller ”Om mig”. Har du specifika frågor, pröva med sökord – kanske har jag skrivit något om det du undrar i mina inlägg.

Bland blogginläggen finns rubriken ”Skrivande”, där hittar du bland annat hela tillblivelsen av romanen Någonstans inom oss. En drygt två år lång process som innebar många utmaningar för mig som författare och som kanske kan vara intressant för dig som själv skriver och undrar hur en bok egentligen blir till.

Vill du komma i kontakt med mig så gör du det lättast via mitt förlag, Norstedts. Där finns också en Kajsa-sida där du förhoppningsvis kan hitta aktuell information.

Kanske se vi någon gång, tills dess – Allt gott!

Kajsa

Ett riktigt gott nytt år önskar jag er alla!

Kramar från Kajsa

Om du skulle summera, vad har varit bäst med bloggen? Vilken har varit den största utmaningen? Har den givit dig någon ny kunskap? Vad har varit svårast?

Svar: Vad har varit bäst? Ni förstås! Ni har varit så otroligt stöttande och peppande under de här åren. När skrivandet gick som trögast, när vetenskapstalibanerna attackerade, när jobbstressen varit som värst och när Thindra satte mig på hårda prov i somras. Men också när det gått bra och när jag kommit i mål med olika saker, lyckats och haft framgångar. Ni har varit lika generösa med grattis och hurrarop då, en generositet jag verkligen uppskattat!

Största utmaningen?  Ja, det måste nog ha varit de där talibanerna som dök upp efter en intervju jag gjorde i mitt radioprogram förra hösten. Att bloggen plötsligt fylldes av tusentals arga män som gjorde sitt bästa för att förolämpa mig och utmåla mig som en frireligiös vetenskapshatande evolutionsförnekare och flumhäxa – det var inte kul, och det var en jätteutmaning för mig att inte falla in i deras jargong och bli lika dum tillbaka. Det var, om man nu ska se något positivt med det, en riktigt tuff träning i integritet.

Har jag fått någon ny kunskap? Absolut! Framför allt har bloggen gett mig en ny insikt om hur mina böcker blir lästa. Jag vet att mina böcker är lättillgänliga och lättlästa, men att det inte är det samma som ytliga. När jag läst era kommentarer, inte minst om Någonstans inom oss, har jag förstått att det djup som jag vet finns där också nått fram, i alla fall ibland, och somliga av era kommentarer har verkligen berört mig. Att läsa mina böcker som ren underhållning funkar alldeles utmärkt, men för den som är öppen för mer så finns där annat också att hämta. Det har gjort mig väldigt glad att få bekräftat från er att de tycks bli lästa på så många olika sätt och från så många olika perspektiv. Böckerna är ju era nu, det är ni som äger upplevelsen!

Vad har varit svårast med bloggen? Kanske att hitta en nivå och en ton där jag kunnat vara ärlig och personlig utan att bli privat och utlämnande. Som person har jag inget intresse av att fläka ut mig själv eller dela varje skrymsle av mitt privatliv i det offentliga. Tvärtom. Däremot har jag inte velat kompromissa i ärlighet med det jag skrivit här eller frisera bilden av mig själv (åtminstone inte alltför mycket ). Det har varit en svår balansgång. Min förhoppning är att ni som följt bloggen känt att ni fått träffa mig ”på riktigt” och inte i ett retuscherat veckotidningsformat. En av anledningarna till att jag startade bloggen var ju just att jag var så trött på att bli tolkad genom andra, i intervjuer till exempel. Jag ville skapa en plats där jag kunde kommunicera med er direkt. Att bli en ”förstahandsmänniska” och inte silad genom tusen medialager.

Om bloggen har funkat så eller inte får nog ni svara på!

I dag till exempel kan jag berätta att lilla tjejen var helt slut. Det har stormat i två dygn och när jag var ute i stallet igår hade ett stort plåttak blåst av, träd låg knäckta i skogen och Thindra var verkligen på tårna. Inne i ridhuset knakade det så mycket att jag avblåste (höhö) ridningen och tog ett longeringspass istället.

Idag när vinden äntligen mojnat blev det å andra sidan lektion för Peter. T som brukar vara så mjuk och lätt att lösgöra var dock stark och stel. Mot slutet blev det något bättre, men när jag hoppade av och ledde ut henne på en liten promenad var hon så trött att hon fullkomligt hasade sig efter mig. Och när jag pysslade om henne efter passet kunde hon knappt hålla ögonen öppna. Stormen måste verkligen ha tagit på krafterna. Hästar blir ju nervösa av blåst. Vinden gör att de inte kan höra ljud som vanligt och som flyktdjur är ju hörseln ett av deras viktigaste sinnen kopplat till överlevnad. Dessutom rör sig allt oroväckande i blåsten och dofter som normalt inte känns fångas av vinden. Som hästmänniska undviker man därför gärna att rida ut när det blåser, och bara på den lilla promenaden från hagen igår for T runt som en jolle i ett snöre medan jag försökte undvika de broddade hovarna. Att hon var stel idag tror jag helt enkelt berodde på att hon var trött och inte orkade jobba som vanligt.

Hoppas hon får bra vila i natt i alla fall!

Nu är vi i det där sista stadiet, bokhandeln. Visserligen kommer den största gruppen läsare först när Någonstans inom oss släpps som pocket, men min insats med boken är färdig nu.

När det gäller det första, att möta er här på bloggen, så har det varit alldeles fantastiskt. Det känns som jag har fått en hel massa nya vänner och även om jag inte vet mer om er än den signatur ni använder, så känns ni som verkliga personer (och det är ni ju förstås också ). Somliga har jag träffat under den här tiden, jag har till och med fått en ny mycket god vän via bloggen, andra känner jag bara via era kommentarer. Tack för dem, ni anar inte vad de glatt mig!

Så, vart vill jag nu komma med detta? Det börjar låta misstänkt likt ett hej då … Just det, det börjar bli dags att avsluta projekt ”blogg”. Hur roligt det än har varit och hur mycket det än har gett mig, så tar det också mycket tid att sköta den här lilla babyn. Kanske kommer jag tillbaka någon gång, men just nu närmar vi oss slutet på den här rundan. Jag kör fram till nyår och finns här som vanligt för era frågor fram till dess. Passa på!

Funderade på femtiosex ljus, men det fick räcka med tio.

Och så närmar sig nyårsafton. Jag har inget emot varken födelsedagar eller årsskiften, men de innebär ändå något viktigt. Avslut och nystart. Vad är det jag lämnar? Vart ska jag härnäst? Arrgh, finns det inget pålitligt orakel med jouröppet i jul?!

Vinterhimmel: Ljus och mörker möts. 

Kram från Kajsa

Mobiltelefonen – en framtida antikvitet?

Min favorit – den lille kosmonauten

Mest arbetad – kula med handknypplat spets av barnens farmor

Religiös kitsch (men varför har Maria fylleröd näsa?)

Ur sovjetiska samlingen, en – hm, ja, vad är det?

Politisk kitsch (nej, det är inte jag som köpt den)

Listigast i granen

Mest arty, från MOMA i New York

Kan en julkula se ut hur som helst?

Fabergéägget – får katten INTE leka med!

Och i toppen, den lysande röda stjärnan, inhandlad för en förmögenhet hos en antikhandlare i Tallinn.

I morgonen blir det tomtegröt i mörka gryningen. Thindra behöver få komma ut en stund trots att det är helg, så tjejerna och jag tar en snabbtur till stallet. Mocka på julafton … Nya tider, nya traditioner!

För mig är julen dofter, framför allt två: hyacint och gran. Jag köper stora mängder hyacinter i advent. In med nya så fort de blommat ut. Så går jag där och sniffar. Mmm. Idag köpte jag en gran på väg hem från stallet. Gissa om det luktade jul i bilen

Egentligen tänker jag att jag är en människa som inte bryr mig om traditioner, men jag vet inte om det är riktigt sant. Det är lite märkligt i alla fall, att något som vi – jag och Lasse – har gjort i några få år av våra liv, av barnen kan uppfattas som en tradition, ett julmåste, något de vuxit upp med. Det är ett stort ansvar man har som förälder, att skapa barndomsminnen.

När jag i morse frågade ena dottern vad hon tycker är jul, så svarade hon att det är när allt är mysigt hemma, extra finstädat och gran och julmusik och goda saker att äta. Inte ett ord om julklappar. Klok unge.