Läste nyss ut Marionetternas döttrar av Maria Ernestam, en författare jag läser både för min egen njutnings skull och som ”studielitteratur” eftersom hon är så skicklig i det hon gör. Det som slår mig varje gång är med vilken oerhörd känsla hon hanterar språket. Jag är annars ingen stor beundrare av författare som nördar in på språket eftersom det nästan alltid sker på bekostnad av berättandet, men Maria Ernestam är en av dem som faktiskt hanterar både och.
Marionetternas döttrar handlar om tre systrar vars far mördades när de var barn. När en amerikan flyttar till orten där de bor väcks gamla minnen till liv och en historia som aldrig fått sin upplösning börjar sakta rullas upp. Jag tyckte mycket om den, en av Ernestams absolut bästa. Rekommenderas!
tack för tipset.
(och hur mår du? Bättre hoppas jag)
Jag har läst ett par böcker av den här författaren, men eftersom jag inte kan minnas dem så lämnade de förmodligen inga större avtryck hos mig. Men vi kan inte alla ha samma smak, och så oerhört trist DET skulle vara!
Självklart ska inte själva berättelsen komma i skymundan på grund av själva språket och dess betydelse, men nog tycker då jag att det är njutningsfullt att läsa en bok där författaren har bemödat sig om just språket. NÄr språket är vackert och flyter fram som en stilla å i glimmande solljus. När man liksom glider med i den där strömmen och bara njuter…
[...] Alla dessa sidor [...]
[...] Alla dessa sidor [...]