Fick en fråga från Britt-Marie:
Vad gör du när ångesten över skrivandet sätter in på allvar? När du bara VET att du inte kommer att kunna skriva en rad till, och att de sidor du redan skrivit är smörja, att det inte håller, att det är tokigt, omöjligt… eller drabbas aldrig du av dylika HEMSKA tillstånd?
Svar: Nej du, Britt-Marie, nu förstår jag inte alls vad du talar om … 
Skämt åsido, jag vet förstås vad du talar om. Som jag ser det finns det tre sätt att bemöta det här tillståndet.
1. Inse att jag är värdelös och därmed sluta skriva.
2. Intala mig själv att den kritiska rösten bara är en ondsint skapelse av min egen underutvecklade hjärna och alltså inte värd att ta på allvar.
3. Gilla läget. Inse att det jag skriver just nu förmodligen är rätt ruttet, men också att det är så en skrivprocess ser ut. Man sitter inte i månader, ibland år, i sträck och är genial i varje tangenttryckning. En text är någonting levande som man förändrar om och om igen. Det är som att måla i olja, man lägger till och fördjupar i flera lager. Grunden kan vara pinsamt plain, det vet en författare, och är man en bra författare tar man konsekvenserna av det och JOBBAR med sin text.
Än en gång vill jag hänvisa till Bodil Malmstens citat: Det värsta med att vara författare är att stå ut med hur dåligt det är längs vägen. Mycket kloka ord.
För att inte hamna i skrivkoma av de här tankarna får man säga till sig själv: Ja, det kan mycket väl vara så att det jag skrivet nu är ren smörja, men jag får ta tag i det sedan. Nu skriver jag vidare.
Det är det bästa råd jag ge.
Ni visste väl att den inte heter ”Skriet” utan ”Skrivet” …
Så sant! ibland vill jag bara kräkas över min text men så tar man tag i det och när man senare läser igenom det så rättar man bara till det som låter tokigt. Har dock fått ett ryck ibland och bara slängt hela dokumentet och börjat om på ny kula när jag suttit och skrivit runt 50 sidor…är detta ett sjukt beteende? jag har ju endå skrivit rätt mycket :S
Kram till er alla som kämpar för sin text och för att litteraturen ska få leva vidare i bokform!
Ja, ärligt talat, det är knäppt. Lämna ett tag om du inte står ut. Men spara.
Det var först när jag tillät mig själv att skriva dåligt som jag faktiskt kom igång ordentligt. När jag under många år försökte skriva en bok hakade jag just upp mig på att det inte var bra och så gick jag tillbaka och korrigerade medan jag skrev och sen tröttade jag på hela projektet. Nu går det mycket bättre och den dåliga texten har blivit omskriven till något som faktiskt kan fungera.
Precis! Vad bra att du hittade ett sätt!
Tack Kajsa! Det var mycket bra råd,tycker jag. Vet inte varför jag har hamnat i denna svacka, som varat alldeles för länge. Jag känner panik när jag ska sätta mig vid datorn och försöka få till en eller annan rad på de två projekt jag arbetar med nu. Det låser sig, helt enkelt. Men jag antar att det bara finns en väg ut ur det tillståndet: Det är bara att skriva på! Det gäller att komma över den här paniktröskeln och strunta i att lyssna på den nedbrytande elaka rösten, som mal och mal på inne i huvudet.
Citatet av Bodil Malmsten är mycket bra!
Så skriver vi på då, för att ge upp skrivandet, nej, o nej! HUr skulle mitt liv se ut då….
Lika bra att inse att denna gåva, gåvan att kunna skriva är både himmel och helvete. Det gäller att hitta en sund balans i det hela.
Till JOhanna som kastat hela dokument… ja, om man känner att precis alla sidorna är helt hopplösa, och de inte ter sig bättre efter att fått vila en tid, ja, då är det kanske bästa att börja om. Men oftast är det ju på det sättet att om grunden i historien är okej, så kan man göra om i texten, förbättra den. Men det där känner man bäst själv tror jag.