Läser i dagens DN, kulturdelen, om konstnären Nathalia Edenmont som gör tavlor av ihoplimmade fjärilsvingar och nu ställer ut på galleri Wetterling i Stockholm och sedan Göteborg. Tänker först att det måste finnas en vettig förklaring. Fjärilsvingar? Hur har hon hittat så många döda fjärilar? När jag läser artikeln förstår jag. Hon reser världen runt och köper dem av försäljare som är så hemliga att ”hon under flera år långsamt byggt upp förtroende och till slut fått bli deras kund”. Hon vet inte vad det är för fjärilar hon köper, har inte brytt sig om att lära sig deras namn. Hon vill ha röda, blå, turkosa … Om de är utrotningshotade eller fridlysta vet hon inte heller. Och hon bryr sig inte, säger hon. ”Hon skulle ändå inte kunna motstå de vackraste”.
DNs journalist, Sanna Björling, ställer inga kritiska frågor.
Jag mår illa. Skulle DN skriva på samma sätt om någon som reste världen runt för att köpa pälsar, elefantbetar och noshörningshorn att göra ”konst” av? Skulle galleri Wetterling ställa ut sådan konst?
Måtte publiken bojkotta denna vidrighet.
Jag blir mållös! Detta är helt enkelt vidrigt och jag hoppas också att publiken väljer att bojkotta detta. SKANDAL! Jag hoppas att DN hittar hit och kanske får sig en funderare…
Det var bland det vidrigaste jag hört någon gång! Hur är människor funtade som kan göra så?! INte undra på att världen ser ut som den gör. Fruktansvärt!
Sånt där blir jag så arg och ledsen över att jag nu omedelbart nått en hjärtrytm som är direkt farlig. Usch.
Jag förstår inte det här med att använda döda djur, avföring, att iscensätta psykoser etc etc och sen kalla det konst?? Ska man verkligen kunna komma undan med vad som helst bara för att man kallar det konst?!
”Bestialiskt mord? Nej det var en installation..jag är KONSTNÄR inte mördare”
I min hemstad Alingsås har det varit ett väldans rabalder det senaste p.g.a. denna konstnärs foto av en liten flicka med en pistol i munnen. Det hängde reklamaffischer med bilden i entrén till stadsbiblioteket. Som mamma till en fyraårig dotter tyckte jag att det var sådär lagom kul att behöva se bilden när vi skulle in och låna Mamma Mu… Hur som helst, affischerna togs ned till slut (vilket också skapade ett väldans rabalder). Lite otäckt i sammanhanget var dock att vi som inte tyckte att detta var lämpliga bilder för småbarn blev kallade ”moralkärringar” och anklagades för att blunda för verkligheten. Samtidigt hävdade konstnären att hennes syfte var att lyfta fram och synliggöra det våld som barn utsätts för av vuxna genom massmedia, reklam, i hemmet osv. Men när jag då ville skydda mitt barn från just detta, då anklagades jag för att vara för censur… Snurrigt värre.
Jag förfasades också, både när jag såg henne i Nyhetsmorgon och i DN. Och så blev jag avundsjuk på att man kan leva sitt liv så. Resa runt och köpa fjärilar. Och fixa med dem. På heltid. Galen värld. Mvh hårt arbetande bitter människa. Kanske aningens ogin också.
Så om djuret inte är utrotningshotat så är det OK att döda det? Äckelkänslan i magen av all dubbelmoral nästan överväldigar mig. Samma sak med alla upprörda känslor över hennes tidigare utställningar med döda kaniner och möss. Alla dessa tanter och farbröder i päls och skinnjacka som förfasade sig. Hemma på tallriken låg en kotlett eller filé. Hur mycket oskyldigt blod flyter det i slakterierna tror ni? Bryr ni er? Bryr sig djuret om varför det dör? För konst eller för mat? Varken konst eller kött är en livsnödvändighet för oss människor, så rannsaka er själva lite mer innan ni ”skäller”.
Hej ME,det är glädjande med människor som engagerar sig kring djurens rättigheter. Det behövs många sådana, men ibland kan det kanske vara så att aggressivitet snarare stöter bort än engagerar fler människor kring dessa viktiga frågor. Man FÅR bry sig om utrotningshotade fjärilar även om man bär skinnjacka och äter kotlett. Bättre med något engagemang än inget, även om det till synes handlar om en dubbelmoral. Så tycker i alla fall jag. Och kanske är det lättare att väcka sin förmåga till empati med hjälp av vackra fjärilar eller gulliga pandaungar än genom att genomskåda köttindustrin i all dess vidrighet. En empati som sedan kan utvecklas och i bästa fall omfatta alla levande varelser. Själv äter jag inte kött sedan några år, men försöker att inte se ner på dem som gör det. Valet måste vara personligt, först då kan vårt förhållande till djur ändras från grunden. Med vänliga hälsningar, Kajsa