Dags för en liten rapport från transportfronten. Thindra och jag hade ju, host host, lite olika åsikter om det här med att åka hästtransport. För att uttrycka det milt satte sig fröken T på tvären. Efter några halvhjärtade lastningar gick hon till slut inte att få in alls. Sista gången höll vi på fyra personer i tre timmar innan jag gav upp. Så vad hände?
Jag fick experthjälp. Halleluja!
De coola systrarna Ekeberg på Granö kom till min och Thindras räddning (ja, Lina, så går det när man överger sin vänner och flyttar till Skåne 
). Cecilia började med att ”bedöma problemet” och efter ett par timmars arbete konstaterade hon att det nog fick bli lastbil till grönbetet. Efter en timme dagen efter stod T parkerad i lastbilen. Bara där var jag beredd att hugga av mig ena armen i tacksamhet. I myrfart körde vi henne sedan till bete och nya väntande hästkompisar. Men. Problemet var ju inte borta i och med detta. Transportfrågan måste lösas, och efter en veckas lugn och ro började vi träna på nytt. Metoden som gäller är enkel, men det gäller att vara konsekvent.
Antingen kan man använda repgrimma eller en grimma försedd med en kedja under hakan för att förstärka signalerna. Så länge hästen samarbetar och går åt rätt håll hänger kedjan lös, men om den försöker smita, backa eller slänga sig ur transporten håller man emot och kedjan spänns. Det är alltså hästen själv som bestämmer graden av obehag. Detta är mycket viktigt. Varje steg framåt belönas med eftergift. Inget lockande med mat eller godis eftersom det avleder hästens uppmärksamhet. Det är viktigt att hästen är medveten och fokuserad på det som sker, och att man inte ”lurar” in den i transporten för att sedan slänga på bommen så fort det går.
När Thindra, med tryck/eftergiftmetoden, väl accepterat att gå in i transporten var nästa steg att få henne att stå lugnt där. Eftersom hon gärna vill slänga sig ut okontrollerat får man fortsätta hålla emot i grimskaftet så att kedjan spänns. Slänga sig ut = obehag. Istället har hon fått öva på att gå ut kontrollerat ett steg i taget. Den delen av träningen förstod hon fort. Vid urlastning gäller förstås samma sak. När bommen är nedtagen ska hon vänta på instruktion att backa ut. Slänger hon sig blir det tryck i kedjan och resultatet blir att hon får gå in i transporten igen tills hon accepterar att lugnt och stilla lämna den, steg för steg.
Idag var tredje träningstillfället med min transport. Det tog max fem minuter att få på henne, och efter att ha kört en stillsam halvtimmesrunda på krokiga vägar gick urlastningen på ett och ett halvt försök. Behöver jag säga att jag är mycket nöjd. Grejen med Thindra är att hon visserligen är en synnerligen viljestark häst, men också mycket smart. Hon behöver motivation, varför skulle hon annars göra något så urbota dumt som att gå in i en liten ihålig, skakig låda på hjul? Konsekvens, lugn, beröm och kedja som förstärkning fungerade som den motivation hon hittills saknat. Nu fortsätter vi träna så här ett par gånger i veckan fram till hemfärd. Målet är att det där med transporten ska vara helt odramatiskt, och jag tror faktiskt att vi – tack vare den proffsiga hjälpen vi fått – kommer att vara där snart 
.
Bästa belöningen: Att få komma ut till gräset och kompisarna i hagen!
