Någonstans inom oss - Q&A

Jag har fått många frågor av er läsare om min senaste bok, Någonstans inom oss. Inte minst de ”övernaturliga” delarna av boken tycks väcka nyfikenhet. Jag ska göra ett försök att svara på några av dem här.

Hur kom jag på handlingen?

För några år sedan undrade SVT om jag hade någon idé till en tv-serie. Det hade jag inte, men efter mötet dök en scen upp – den som sedan blev första scenen i boken. Kvinnan som hoppar, dör, men ändå ”överlever”. Jag såg också framför mig att hon skulle få hjälp i det där tomrummet hon befann sig i, men mer än så visste jag inte. Inte vem hon var, inte varför hon hoppade och inte vad som skulle hända. Jo förresten, en sak till visste jag, att det hela slutade på ett ljust sätt. När jag började skriva, för historien blev ju en bok och inte en tv-serie, fick jag leka detektiv.  Jag trodde länge att handlingen skulle uppenbara sig som en aha-upplevelse, men någon sådan kom aldrig. Rebeckas historia kom istället till mig ord för ord.

Hur har jag format min bild av livet efter döden?

Jag har förstått på era kommentarer att många av er känner er bekanta med, eller i alla fall bekväma med, bokens beskrivning av livet efter döden. Ganska märkligt egentligen, allt är ju bara hittepå. Eller så är det inte det. Vare sig man tror att döden är punkt slut eller om man har en bild av att vi finns kvar i någon form även efter vår fysiska existens har vi kanske alla en arketypisk bild av döden och ett eventuellt liv därefter. Likaså av änglalika väsen och av föreställningen att vi kan ”gå vidare” eller hänga kvar. Ingen av oss vet hur det är, vare sig vi har det ena eller det andra synsättet är det en fråga om tro. Personligen tror jag att vi är både mer och större än vår nuvarande existens, att vi har en evig kärna som kan välja mänsklig form i syfte att lära och utvecklas.  Jag väljer att tro så – inte för att det är ”sant” – utan för att jag känner mig hemma med det, för att det är så jag är uppfostrad och för att det får mig att se mening i annars meningslösa händelser. Förmodligen är det den här tron som avspeglar sig i min historia även om den är ett stycke fiktion. För mig är bokens historia inte i första hand övernaturlig, den är en skildring av en människa som försöker komma till ro och försonas med sig själv. Man kan läsa den som en ”spökhistoria”, men man kan också läsa den symboliskt och ana hur Rebecka låter en sida ”dö” för att släppa fram en annan (systern). Jag tänkte inte så när jag skrev, men efteråt har tanken slagit mig.

Har jag själv erfarenheter av spöken?

Hm, svår fråga. Jag är inte synsk eller medial, men jag är känslig och visst har jag känt av människor som inte varit fysiskt närvarande. Spöken? Jag vet inte. Kanske lämnar vi som minneshologram efter oss som kan plockas upp av andra?

Min familj har alltid varit öppen för en andlig dimension av tillvaron (nej, jag är inte religiös) och när det hänt oförklarliga saker har det inte varit konstigare att förklara det med besök från andra sidan än att söka mer jordnära förklaringar. Jag har också varit i många olika miljöer som känts väldigt ”besjälade”, på både gott och ont. Inför boken gjorde jag bland annat research på några sådana ställen. Annars är inte den här frågan så laddad för mig som den tycks vara för andra. Livet är ett mysterium, allt förstår vi inte och allt behöver vi inte veta. Jag nöjer mig med det.

Vilka var mina inspirationskällor i skrivandet?

Det här är en stor och intressant fråga, faktiskt så spännande att jag håller på att skriva en bok om det. Vad är inspiration? Hur kommer den till oss och varför? Jag tror det finns två nivåer av inspiration. Dels den mer vardagsnära när vi fyller på med intryck från andra människor och sådant vi är med om och upplever. Dels en sorts synkroniserande gnista med förmåga att kombinera alla dessa delar på nya sätt och med ett specifikt syfte. En sorts synergieffekt där helheten blir större än delarna. Det här skulle jag kunna skriva massor om, och det har jag precis gjort också .

Rent konkret gjorde jag en del research i samband med att jag skrev. Jag läste mycket, bland annat boken Själarnas resa av Michael Newton, en hypnosterapeut som intervjuat människor om ”livet mellan liven”. Det var fascinerande att upptäcka hur väl dessa människors berättelser överensstämde med den historia jag själv hittat på. Antingen har vi som sagt arketypiska bilder av döden som vi alla delar, eller så har vi själva djupt begravda minnen av hur det är. Jag läste även Deepak Chopras Livet efter döden – mycket intressant – och andra böcker i samma genre. Skönlitterärt läste jag bland annat Audrey Niffeneggers Her fearful symmetry, en orginell roman om livet efter döden. I filmvärlden finns det likaså många berättelser på tema död, spöken och änglar: Min favorit är Himlen kan vänta som också finns med som en referens i boken. Jag pratade också med människor som arbetat med döende, och människor som själva haft ”spökupplevelser” (vilket visade sig vara väldigt många!).

Hur allt detta blev en historia, och varför den blev som den blev, har jag dessvärre inget bättre svar på. Den kom till mig. Så var det.

Har ni fler frågor? Ställ dem, jag finns här på bloggen för er!

About these ads