En mulen eftermiddag gjorde att arbetsmotivationen ökade något. Med betoning på något … Satt en timme med varm vetekudde på knät och datorn ovanpå det.
Har nu läst igenom fem kapitel av sju och pustar ut lite. Min förhoppning att kapitel 4-7 var mer färdiga än 1-3 verkar stämma. Fortfarande känner jag mig något förvirrad inför texten, vet inte riktigt vad det är jag har skrivit, men känner mig ändå nöjd så här långt. Jag skriver nytt, i bokstavlig bemärkelse, och då måste det få vara förvirrande. Att vända och vrida på gamla koncept och andras idéer må vara lättare, men inget för mig. Detta är både det roliga och det läskiga med att arbeta kreativt, och att skapa ”ur intet”. Det finns inga givna mallar och det går inte att förutse reaktioner. Det enda riktmärke jag har i arbetet är min egen inre vägledning. Jag skriver och lyssnar, läser och lyssnar. Stämmer det, är det så här det ska vara, är frågor jag ställer gång på gång. Jag är petig med svaren och det går långsamt framåt, men det är också häftigt att ibland känna att texten flyter på. Att jag lyckats fånga en tanke i ord.
Dagens blomsterprakt
hej, väntar ivrigt på din nästa bok, när kommer den
Ja, du … Jag får återkomma om det