Bloggsummering

Några frågor från Hélène:

Om du skulle summera, vad har varit bäst med bloggen? Vilken har varit den största utmaningen? Har den givit dig någon ny kunskap? Vad har varit svårast?

Svar: Vad har varit bäst? Ni förstås! Ni har varit så otroligt stöttande och peppande under de här åren. När skrivandet gick som trögast, när vetenskapstalibanerna attackerade, när jobbstressen varit som värst och när Thindra satte mig på hårda prov i somras. Men också när det gått bra och när jag kommit i mål med olika saker, lyckats och haft framgångar. Ni har varit lika generösa med grattis och hurrarop då, en generositet jag verkligen uppskattat!

Största utmaningen?  Ja, det måste nog ha varit de där talibanerna som dök upp efter en intervju jag gjorde i mitt radioprogram förra hösten. Att bloggen plötsligt fylldes av tusentals arga män som gjorde sitt bästa för att förolämpa mig och utmåla mig som en frireligiös vetenskapshatande evolutionsförnekare och flumhäxa – det var inte kul, och det var en jätteutmaning för mig att inte falla in i deras jargong och bli lika dum tillbaka. Det var, om man nu ska se något positivt med det, en riktigt tuff träning i integritet.

Har jag fått någon ny kunskap? Absolut! Framför allt har bloggen gett mig en ny insikt om hur mina böcker blir lästa. Jag vet att mina böcker är lättillgänliga och lättlästa, men att det inte är det samma som ytliga. När jag läst era kommentarer, inte minst om Någonstans inom oss, har jag förstått att det djup som jag vet finns där också nått fram, i alla fall ibland, och somliga av era kommentarer har verkligen berört mig. Att läsa mina böcker som ren underhållning funkar alldeles utmärkt, men för den som är öppen för mer så finns där annat också att hämta. Det har gjort mig väldigt glad att få bekräftat från er att de tycks bli lästa på så många olika sätt och från så många olika perspektiv. Böckerna är ju era nu, det är ni som äger upplevelsen!

Vad har varit svårast med bloggen? Kanske att hitta en nivå och en ton där jag kunnat vara ärlig och personlig utan att bli privat och utlämnande. Som person har jag inget intresse av att fläka ut mig själv eller dela varje skrymsle av mitt privatliv i det offentliga. Tvärtom. Däremot har jag inte velat kompromissa i ärlighet med det jag skrivit här eller frisera bilden av mig själv (åtminstone inte alltför mycket ). Det har varit en svår balansgång. Min förhoppning är att ni som följt bloggen känt att ni fått träffa mig “på riktigt” och inte i ett retuscherat veckotidningsformat. En av anledningarna till att jag startade bloggen var ju just att jag var så trött på att bli tolkad genom andra, i intervjuer till exempel. Jag ville skapa en plats där jag kunde kommunicera med er direkt. Att bli en “förstahandsmänniska” och inte silad genom tusen medialager.

Om bloggen har funkat så eller inte får nog ni svara på!