I'll be watching you

Ni som följt den här bloggen länge vet mycket om boken Någonstans inom oss. Hur den kom till, hela den långa processen, allt krångel och motstånd, mina tankar kring bokens tema, lansering och recensioner … Kort sagt, det mesta. Men en sak har jag lovat er men ännu inte skrivit och det är historien om Tanja och hur hon hjälpte mig med boken. Om du vill veta, har du hela den långa historien här.

För ungefär ett år sedan började jag rida en ny häst, Tanja. Hon hörde till ridskolan, men hade inte varit där länge och ansågs rätt hopplös. Dels blev hon halt strax efter hon kom, dels var hon så stressad på lektionerna att hon mest studsade runt. När jag red henne ensam i ridhuset var det en helt annan sak. Jag som ridit så länge upplevde för första gången hur det ”ska” kännas. Tanja var något helt annat än alla ridskolehästar jag suttit på. Hon reagerade på mycket små hjälper, nästan bara tankar. Otroligt mjuk och känslig och en dröm att pyssla med i stallet. Hur hon hamnat på en ridskolan vare ett mysterium, hon var efter hingsten Gribaldi och alltså halvsyster med världens bästa dressyrhäst, Totilas. Otroligt vacker och feminin.

Jag hade gått en tid med tankar på att skaffa en egen häst, och efter några månaders ridning kände jag allt starkare att den hästen var Tanja. Från den stunden, från det att beslutet var fattat, förändrades dock allt. Drömmen blev en mardröm. På veterinärbesiktningen inför köpet konstaterades att hästen var halt. Hon fick behandling och ordinerades vila. Vecka efter vecka var jag i stallet bara för att leda henne i ridhuset en kvart om dagen. Hon fick en behandling till och mer vila. Efter ett par månader var det dags att försiktigt börja rida igång henne igen. Jag fortsatte att vara i stallet varje dag, nu för att skritta henne i parken och i villakvarten runt om. När vi så småningom skulle öka takten hände det. Hon blev halt igen. Veterinären konstaterade att behandlingarna inte hjälpt och att hon förmodligen inte skulle kunna fungera som ridhäst igen.

För ägaren var det inte ett svårt beslut, men för mig var det som hände förfärligt. Jag stod inför valet att köpa en häst som inte gick att rida och som förmodligen hade ont av sin skada, eller acceptera att vi kommit till vägs ände och att inget mer fanns att göra. Jag bad om ett dygns betänketid.

När jag förkrossad kom hem den dagen ringde Peter, min redaktör. Boken jag slitit så med skulle gå till tryck. Om jag ville ändra något var det absolut sista chansen att göra det nu, var hans meddelande. Min första tanke var att jag inte orkade bry mig om boken just då, att det fick bli som det blev. Men så hände något märkligt. Tanja och boken flöt samman, och plötsligt var det som att jag förstod vad min egen bok handlade om. Det jag gick igenom i just den stunden var precis det jag låtit mina egna karaktärer slita så med. If you love someone, set them free. I teorin visste jag ju redan att det var en historia om liv och död jag skrivit, om försoning och om kärlek för den som finner modet att släppa sin älskade fri, men i den stunden förstod jag det också i praktiken. Jag som fått kämpa så med en handling jag inte begrep mig på själv. Nu begrep jag. Som en fantastisk gåva hade jag av Tanja fått den insikt jag hela tiden saknat. Det var hon som lärde mig om liv och död, och om kärleken som inte vet några gränser.

Efter samtalet med Peter gjorde jag en ändring i mitt manuskript, bokstavligen i sista minuten.

Månaden som följde var bland det sorgligaste jag varit med om. Jag fortsatte att åka till stallet varje dag, nu för att leda ut Tanja att beta i parken. Det hade blivit vacker vår och gräset var saftigt. Många var de timmar jag stod med henne där ute, såg henne njuta av allt det gröna, av att för en stund komma ut från stallet och den lilla sjukhagen. Ibland grät jag, ibland lyckades jag förtränga det som skulle komma. När det skulle ske visste jag inte, men ägaren hade lovat att meddela mig och så en dag i början av juni var det dags.

Kvällen innan var jag och flickorna i stallet. Ledde ut henne på den vanliga betespromenaden, stannade ute extra länge. Ryktade och pysslade om henne så hon glänste. Vi skiljdes åt vid staketet till hagen. Vi grät alla tre, men Tanja var så lugn. Hon stod med oss länge, och kanske ska man inte tolka djur med mänskliga termer, men jag kan svära på att hon visste vad som skulle hände och att hon sa samma sak till oss då som hon sagt till mig under hela tiden sedan jag fattat det tunga beslut. Det är okej, sa hon. Det som händer är okej.

En månad senare kom Någonstans inom oss ut och ändringen jag gjort fanns med som dedikation på första sidan. Ni som läst boken vet vad som står där.

Men det finns en fortsättning också. När beslutet om Tanjas öde var fattat försökte jag distrahera mig genom att titta på hästannonser på nätet. En dag hajjade jag till, där var en bild på en häst som var otroligt lik Tanja. Jag kunde inte sluta titta på bilden, och trots att det bara var en fyraåring väcktes funderingen om det kunde vara en häst för mig. Hade hon inte varit en kopia av Tanja hade jag aldrig ens tittat på annonsen, jag letade ju efter en välutbildad, trygg häst på minst sju åtta år. Ändå ringde jag på annonsen, var beredd att åka över halva landet för att titta på det vackra skimmelstoet. Men … Hon var såld. Det tog ett tag att smälta, jag hade tagit hennes likhet med Tanja som ett tecken. Men något hade ändå hänt. Tack vare hästens likhet hade hon öppnat ett fönster. En fyraåring … Bara några veckor tidigare helt otänkbart.

Dagen efter Tanjas död satt jag med tårarna rinnande framför datorn och tittade på hästannonser. Varför vet jag inte, men som någon sorts tröst antar jag. Och plötsligt var annonsen där. Thindra, ett fyraårigt sto till salu i Finspång. Jag ringde ägaren och åkte dit samma dag, körde tjugo mil fram och tillbaka utan att egentligen veta varför. Känslan när jag satt upp på henne var omedelbar. Så mjuk, så lätt. En riktig tankeläsarhäst.

Nu är hon min. Hur kan det inte vara någon mening med det?

Jag är så otroligt tacksam  för det Tanja gjorde, det hon lärde mig och dit hon ledde mig. Att hon är med oss, mig och Thindra, är jag säker på. I början av Någonstans inom oss finns ett citat ur en låt av Sting.

Every single day, every word you say

Every game you play, every night you stay

I’ll be watching you.

Gissa vilken låt som spelades på stallradion den dagen Thindra anlände till sitt nya hem?

About these ads