Amanda ställde några frågor till mig i en kommentar. Jag svarar på dem här istället.
Fråga: Du har talat tidigare om att du lagt ribban högre och högre för varje bok. Det är jag nyfiken på. Hur högt kan den där ribban hamna egentligen?
Svar: Att lägga ribban högt handlar egentligen inte om att försöka bli bättre, utan om att använda sin fulla potential. För mig har det mycket handlat om att lära mig nya saker och våga ta mig utanför de områden jag redan behärskar. Med den definitionen kan ju ribban hamna hur högt som helst. Det finns alltid utmaningar att anta.
Fråga: Är också nyfiken på om du upplevde att din hunger efter att skriva – den där elden i magen – brann starkare när du inte var så etablerad?
Svar: Den dagen hungern efter att skriva inte finns där längre bör man nog lägga av som författare. Men det är klart att nyhetens behag tonas ner. Och en brinnande eld bränner lätt ut i längden. Det är lite som i ett äktenskap. Först blir man förälskad med allt vad det innebär, sedan infinner sig ett större lugn och en mognad i relationen (det där låter jäkligt trist, jag vet, men det är det inte!). Det är inte längre en förälskelse att skriva såsom det var i början, men när det funkar och är som bäst så kan den där ursprungliga lyckoeuforin fortfarande sätta in. Men, som sagt, hungern finns där fortfarande. Och känslorna likaså. Det är ju därför jag blir så frustrerad när det inte flyter som jag vill just nu!
Mycket intressant att få ta del av. Tackar och bockar.
Snart kommer du nog att finna flytet i din nya utmaning också.
Kanske genom att leka med helt nya arbetsmetoder? Typ skriva storyn baklänges? Göra synopsis i form av en folksaga? Klottra med vattenfast tusch på kaklet i duschen? Go lite krejsy helt enkelt?
Eller hyra in någon som skriver boken åt mig